Musik har alltid alltid varit en stor del av mitt liv.
Jag lyssnar på allt. Hade en mycket kort tid som DJ och nu är det mest bara ett stort intresse.
Jag har dock aldrig lagt minnen och käslor i musiken. Den är bra eller dålig. Inga minnen ska förstöra en bra låt.
Det finns två musikstycken som berör mig så hårt att jag gråter VARJE gång jag hör dem. Inte för att de är sorgliga utan de bara utlöser tårar i mitt ansikte. Det är Michael Bublé-Home
och Paul Potts uttagning till Britains Got Talent.
Okej. Jag ska erkänna att jag gråter till Paul Potts för att han ser ut som en ledsen hund och sjunger som en Gud. Jag gråter floder!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar