Dag 17 - Mitt favoritminne

Ja jag vet inte vad jag ska ta upp här.
Jag har massa roliga minnen från när jag och Linda varit på våra olika resor.
Där har jag nog fått de roligaste minnena i alla fall.
En sak som jag minns speciellt är när vi fick en hel kö på Liseberg att skratta.
Vi stod i kön till Kanonen som just hade öppnat. Det var beräknad kötid 45 minuter.
Linda undrade hur det skulle låta om någon av våra killar skulle åka den. Jag gjorde ett försök att vråla manligt och sedan var vi igång. Vi skrattade åt detta vrål så tårarna sprutade.
Vi kunde inte se på varandra för då körde vi igång igen och det var ett hejdlöst skratt. Tårarna rann och man fick kramp både i magen och bakom öronen. DÅ skrattade vi åt det.
Folk runt omkring började flina mer och mer och snart började folk skratta åt oss.
Då blev det bara ännu värre. Vi hängde på staketet som var runt om kön och orkade nästan inte flytta fötterna framåt.
Människorna skrattade åt oss och vi skrattade åt varandra.
Till slut nådde vi fram till personalen där man får visa armbanden.
Vi försökte säga att vi var inte full utan det hände något roligt för nästan 40minuter sedan och det var fortfarande lika roligt.
Berg och Dalbanan var super och när vi klev av skulle vi såklart se korten som tas under åkturen.
Då kom nästa attack!
Linda såg galen ut på kortet. Hon gallskrek och hade ett gap över hela ansiktet och det såg ut som hon grät.
Asgarvet bröt ut igen!
Vi kunde inte förkara vilket kort vi skulle köpa så vi pekade och när tjejen i kassan såg kortet och sedan på oss så började hon och killen som framkallade korten också skratta.
Jag lyckades gestikulera fram att vi måste ha två och det fick vi. Eftersom korten visas på displayer så såg även andra människor vårt foto och förstod att det var vi som brytit ihop i asgarv, Även denna gång skrattade nästan alla runt omkring och vi var värst.

Dagen av garv avslutades med att vi hade köpt en mjukglass som vi gick och åt.
Miljoner fiskmåsar cirkulerade runt oss och plötsligt missar jag en måsbajs i min mjukglass med millimeter. Ny skratt attack!
Gissa om vi kunde roa alla andra som var på Liseberg den dagen!

Dag 16 -Min första kyss

Min första kyss fick jag vid 14 års ålder.
Jag hade inget större intresse för det motsatta könet tidigare heller.
Den var blöt, osäker och helt oväntad.
När jag förstod att det hela skulle ske blev jag väldigt blyg, men tyckte nog samtidigt att det var väldigt spännande och någon gång ska ju vara den första så...

Jag räknar faktiskt ner tills denna vecka är över.
Känns som huvudet är fyllt med vadd.
hittills har det varit någon form av kvällsaktivitet VARJE kväll och ingen av dem har varit träning(vilket känns illa). .
J fyllde ju som sagt 25 igår.
Det fick mig att minnas min 25års dag. Jag var i så psykiskt dåligt skick att jag inte ens orkade med kalas.
Mina älskade vänner hade ordnat en fest för mig i S.vall. Jag var så sjuk att min mamma fick köra mig, följa med mig in och ställa av mig på en stol.
Jag fick paket som jag minns att jag öppnade. Jag satt på min stol och försökte le. Mina vänner tog hand om mig och jag grät en skvätt.
Efter mindre än två timmar var mamma tvungen att hämta mig för då orkade jag inte mer. Hon fick komma in och hämta mig på samma stol som hon lämnat mig och köra mig hem.
Väl hemma väntade släkt som också ville gratta.
Jag öppnade paketen, tackade och sedan kröp jag ner i soffan och somnade på mammas knä. Jag fikade inte ens tillsammans med mina släktingar. Jag orkade inte.
Jag bad mamma tacka alla så mycket för att de brydde sig om mig sedan somnade jag och sov i 16timmar.
Det var min 25års dag. Förstörd på grund av en annan människa.
Man blir lite ledsen vid tanken. Jag som älskar att fylla år och tycker det är bland det bästa som finns.
Min förra födelsedag var i alla fall trevlig. Den fick jag fira hemma med vänner och familj.
Den kommande födelsedagen kommer nog bli fantastisk för den får jag fira med den finaste och underbaraste människan i världen.

Patrick Swayze har avlidit.
Han hade cancer.
Så tråkigt när människor går bort.
Dirty Dancing var ju en stor favorit i filmhyllan när man var mindre.
Den stående repliken: "Nobody puts Baby in a corner"
Vila i frid!

Ikväll har jag haft storstädning.
Jag har plockat och kastat en massa gamla papper och skit i datarummet bland annat.
Så hittade jag några gamla dagboksanteckningar som jag skrivit. Jag läste dem och insåg att jag nog förträngt ganska mycket som hänt.
Jag läste dem och sakta gick luften ur mig.
Jag ville skrika.
Jag skrekr inte.
Jag släppte en suck, föll till golvet och grät.
Varenda muskel i kroppen spändes. Hela kroppen skakade.
På golvet i mitt datarum kom minnena över mig och jag lät dem komma.
Nu skulle de fram och ut ur de gömmor jag hade inuti mig.
Hur kunde jag låta någon annan göra så, säga så mot mig? Varför gjorde jag allt för att få stanna hos en sådan människa? Varför stannade jag i helvetet när jag kunde få himlen?
Varför lät jag mig knäckas så till den grad att jag suddade ut hela min existens?
Jag fanns inte. Jag syndes inte. Hade ingen att prata med. Ingen att gråta för. Jag slutade gråta. . Slutade känna. Slutade leva.
Jag slutade tro på att få le, känna mig glad och lycklig igen. Jag slutade tro på andra människor. Att det fanns äkta, snälla människor.

När jag suttit på golvet en stund. Funderat färdigt och känt att jag faktiskt orkade så reste jag mig och la tillbaka dagboksanteckningarna i lådan. De ska inte finnas där för att göra mig ledsen. De ska finnas där för att visa att jag faktiskt klarade mig. Jag gick inte under trots allt.

Jag misstrodde alla...
Det skulle dock visa sig att det fanns någon.
Nu vet jag hur en underbar människa är och beter sig. En som är värd att bli omtyckt. Som gör MIG glad.

Mina kompisar har varit min livlina. De är de bästa vänner man kan ha. De har lyssnat, kramat och tröstat.
Jag hjärta er så mycket!

Men inte ens mina älskade vänner kan ta bort det jag själv måste igenom. Jag måste lära mig att det är över nu. Det är bra nu. Jag har fått tillbaka förmågan att bestämma själv. Våga finnas till.
Jag är på väg. Sakta men säkert.
Jag får hjälp och utan den skulle jag inte vara där jag är idag. Den har fått mig att tro på människan igen.

Tack!!

Är det inte underbart?!

Men är det inte underbart så säg?
Jag tittade ALLTID på Trolltyg i Tomteskogen när jag var liten.
Se och dö en stund av skratt

Jag gjorde det!
Jag cyklade rundan. Det var superroligt. Nostalgiskt.
Cyklade alltid runt där när jag var liten. Vi har vårt sommarhus efter den vägen jag cyklade idag.
Stannade efter halva vägen. Där blev man minsann bjuden på saft och pepparkaka.
Lite längre fram på vägen var det en kort tipsrunda. Jag hade 11 av 13rätt.
När alla kommit i mål blir det dragning av olika priser. Kan ju hoppas man får en liten trisslott, men bara att ha varit med är roligt.
Ska nog vara med nästa år också.

Jag bakar och bakar till B. Hon kommer bli så glad.
Tycker faktiskt jag överträffademig själv lite med den ena.
Marängen blev så fin och frasig. Bitarna var nästan exakt lika stora och krämen smakade ljuvligt. Jag får nog bra poäng även denna gång.

A-K kom in och hälsade på mig. Jag blev så göad. Tror nog det är snart ett år sen jag träffade henne senast. Hurra för återseenden.

Nu ska mamma laga mat och jag skadö en stund på soffan innan det är dags att leverera bakverken.