Just nu sitter jag och tittar när Michael Jackson ska gå till sin sista vila.
Tror inte han hade kunnat göra någon form av comeback, men fortfarande är det en legend som går i graven.

Min barndoms största idol.
Känns ändå konstigt att han inte finns mer.
Trots detta kommer man väl bli så lagomt less på ALLA rubriker i tidningarna. Man är ju redan ganska mätt på allt som stått hittills.
Jag har valt att bara läsa det allra första som skrevs när han gick bort. Efter det har jag inte läst en rad.

Så är det.
En legend har gått till vila.
Rip!

Igår var en svår dag.
En ung flicka ville inte finnas hos oss mer.
Hon lämnade jorden och blev en vacker ängel i himlen.
Efter sig lämnar hon en saknad för svår att förklara.
Alla tankar går till familjen och hennes närmaste.
Vila i frid lilla flicka!

Idag är det ett år sedan vår älskade Linus stängde sina ögon för sista gången och blev himlens vackraste ängel.

Jag var ner till graven och tände ett ljus.

Grät tårar av saknad.

Vill bara du ska komma tillbaka till oss!

Jag saknar dig juh!!

Nu är jag hemma igen.
Det har varit en jobbig helg. Många tårar har fallit. Känslorna har varit många.
Nu ska jag flytta in i mitt hus här uppe i Norrland.

Idag har jag haft lite kalas med mina kompisar.
Det är ju faktiskt så att jag fyller år imorgon. Ett år äldre än ifjol vid den här tiden.
Jag har ingen större lust. Inte för att jag är rädd att bli gammal, men jag är inte så glad som jag brukar vara på mina födelsedagar. Ja, nu är det ju först imorgon så det kanske ordnar till sig, men jag jag inga höga förhoppningar.

Mina snälla kompisar kom iallafall idag och firade mig lite. Vi åt tårta och hade mysigt.
Jag fick jättefina presenter. Massa bra. Lägger ut lite bilder imorgon så får ni se.

Nu är jag så trött så jag vet inte hur jag ska orka vara vaken tills det är dags att gå och sova.

Jag har fått nog. Idag fick jag nog.
Det finns nog en gräns hos alla när man bara känner att Nej! Nu är det bra. Såhär mycket har jag stått ut med, men nu är det bra!
Jag nådde den idag. Så mycket jag tagit genom åren och jag insåg nu att det kommer aldrig förändras om inte jag gör något åt det.
Den smärta jag känt i bröstet höll på att kväva mig. Sveket gjorde att jag inte vill finnas och lögnen gjorde det outhärdligt, men nej!!!
NU ÄR DET NOG!

NU har Linus lagt sig till vila.
Han begravdes idag.
Det var en så underbar begravning(om man får säga så).
Den var vacker. Det var vackra sånger och vackra blommor.
Allt var vackert. Ingen var riktigt sorgeklädd eftersom det var familjens önskan.
Jag grät så klart. Det gjorde vi alla, men jag hade ändå min ro i kroppen. Det var jobbigt, men jag kände frid. Svårt att förstå?
Tack till Anna Brandt, Takida och Kristian och Mikael Karlsson som sjöng så oerhört vackert.
Det var under dessa sånger som tårarna strömmade.
Vi fick ta farväl vid kistan och sedan följde vi Linus till hans viloplats.
När vi skulle gå fanns en teckning av Linus vid graven.
Vem som har gjort den vet ingen, men den har fångat honom exakt.
Vi lade den inuti en blomsterkrans.

Linus- Du fattas oss!

Vi saknar dig så!

Imorse fick jag en jobbig överraskning. När jag kom till jobbet och skulle ta fram mjölk för att tillaga dagens gröt så inser jag att jag inte kan få upp kyldörren.
Det är en gammal dörr med ett stort lås och detta lås har tydligen gått i baklås pånågot vis.
Jag slet som ett djur för att få upp den i 1,5timme innan jag kunde ringa efter hjälp.
Jag fick springa ner till FoodladyS och låna ihop lite mjölk och fil till morgonens frukost.
Vid 9 tiden kom en manhaftig historia och skruvade, kliade sig i sin 8dagars stubb(som nästan var ett skägg) och till slut hade mekat upp dörren åt mig.
HUrra! Lunchen var räddad. Vi fick rödbetor och stekt ägg till Pytt i Pannan.
Imorgon ska jag förbereda midsommarlunchen sedan är det begravning för Linus.
Jag vet att det kommer bli jobbigt, men jag har ändå funnit någon slags frid i kroppen. Han är på ett bättre ställe nu. Han har inte ont mer.
Med detta inte sagt att jag inte kommer gråta för jag VET att jag kommer gråta och det är bra att rensa ut lite.
Ska ta en hel del kort hade jag tänkt. Jag vill faktiskt ha kvar dem.

Klockan är strax efter 7 och jag kan inte sova.

Klev upp och läste dödsannonserna efter L.
Det var mycket vackert skrivet om honom.

Det verkar bli en öppen begravning. Mycket mycket folk kommer komma.

En dikt som jag tycker är vacker är denna:

Den dagen jag går för att ej vända åter

Jag vill att ni minns mig precis som jag var

Det blir bara värre mina kära om ni gråter

För inget kan ändra det öde vi har

Den dagen ni står här och kanske mig saknar

Jag vill att ni lever och livslusten har

Mina älskade, kära jag vill att ni vaknar

Och lever de dagar den tid ni har kvar

Det finns så mycket tröst och visdom i de orden.

Grattis E & L!

Idag var vi tillkyrkan och tände ljus för L. Det är hans födelsedag idag.
Jag ville verkligen få åka ner ochsäga grattis till honom så jag ringde mamma på förmiddagen och frågade om hon kunde ringa och titta om kyrkan var öppen.
Hon ringde och pratade med prästen och talade om som det var.
Prästen(som nu fått en speciell plats imitt hjärta) såg till att kyrkan öppnades en timme för oss så vi fick åka ner.
Min moster ringde och bad att få följa med hon också. När vi kom till kyrkan sedan så hade hela familjen slutit upp.
Hans mamma, pappa, syskon, mor- och farföräldrar, kusiner och moster.
Det kändes skönt att kunna ordna så vi alla fick´säga grattis och tända ett ljus för honom. Då vi allatänt lyste totalt 15ljus, men detta blev en tanke för mig som inte kunde försvinna. Det fick inte lysa BARA 15 ljus. Han fyller faktiskt 17!!
Jag tände 2 till. Jag tror(eller hoppas iallafall) att alla förstod mig.
Vi stod tysta tillsammans, sa grattis till honom, grät tillsammans och höll om varandra.
Innan vi gick tände vi några till för andra släktingar och vänner som inte kunde närvara under denna stund.
Vi ska inte glömma bort den underbara brodern som är kvar.
Det är hans födelsedag också. Han är speciell för mig han med. Jag har bytt lika många blöjor på honom som på hans bror. Jag har varit barnvakt åt honom med. Jag har skrattat åt honom, kramat honom och skojjat med honom.
Grattis Emil på din 17års dag!
Nästa år får du ta körkort så du kan köra mig lite då och då!

En ängel föddes inatt.

Ur Linus sista andetag föddes den.

Ängeln säger:Jag har inte ont mer. Minns det ni som blev lämnade kvar.

Var inte ledsna. Minns den jag var hos er. Den friska pojken som alltid var glad.

Minns inte den tid som var svår. Jag har inte ont mer.

Alla våra tårar kan inte få honom tillbaka, men med smärtan kommer sorgen.

Trots detta försöker jag verkligen tänka att han har det bättre nu.

Han kan andas själv, springa på sina ben, spela innebandy(som han älskade att göra), prata, ja allt det där som han saknade där han befann sig sin sista tid.

Jag saknar dig Linus!

Du finns alltid i mitt hjärta!

Sov Gott!

Jag har träffat L.
Jag är glad för det. Var till sjukhuset i Uppsala i söndags. Alltså snart en vecka sedan.
Det var tufft, men jag stod på mig. Vi skojjade, pratade lite och tittade på film. Han skrattade ibland och jag med. Det var en overklig känsla. Det kändes inte riktigt som det var han, men ändå var jag så lycklig i kroppen över att fått vara hos honom en stund.
Jag kunde inte krama honom för det var så mycket slangar ivägen, men jag la min hand mot min kind sedan på hans och sa att han fick en kram av mig.
När jag skulle åka bad han mig att få följa med(han kan inte prata på grund av hans andningsmaskin, men läsa på hans läppar kunde jag och hans mamma). Mitt hjärta förblödde bredvid sjukhussängen. Jag ville inte lämna honom. Hans ögon bad mig att få åka med. Jag fick svårt att andas.
Jag skojjade och sa att han kunde ringa när jag skulle komma ner och hämta honom.
KOmmer den dagen att komma?
Hoppet är det sista som överger människan.
Jag VET att han ska klara detta. Han MÅSTE!!!
Nu orkar inte jag mer idag. Jag går och lägger mig. Jag ska glömma den här dagen.

Då mitt humör svänger snabbare än en klockpendel så sitter jag här och och grinar som jag vet inte vad. Lyssnar på helt fel musik egentligen för att bli gladare också.
Jag vill bara skrika för att inte L är hemma och frisk ännu. Snart ska vi ju åka båt. Vi ska skratta byxorna av oss för att E(Emil hans tvillingbror) ramlat ur ringen och gjort en sisådär fyra volter i luften.
Jag vill må bra med mig själv igen. Jag vill så förbannat mycket, men just nu står jag och slår huvudet mot väggen.
Om en timme eller sånär trycket återigen blivit stabiliserat är allt som vanligt igen och jag skrattar.
När ska det sluta?När blir allt som förr? När?

Då min ork och motivation helt har lämnat min kropp så ska jag nu åka på Ica och köpa mig en tidning, åka hem, gå upp och lägga mig i sängen, läsa tidningen, se på tv och förhoppningsvis bara somna ifrån den här dagen. Det skulle vara skönt det.
Grät idag med för att jag tycker allt är så jobbigt med sjuka L. Jag tänker hela tiden på att jag verkligen skulle vilja hålla hans hand. Jag sitter bara och tänker på honom hela tiden.
Jag grät tvågånger på jobbet och fick verkligen anstränga mig för att inte börja om en tredje gång.
Nu är jag mest bara trött och jag tänker att om jag nu lägger mig och bara sover bort alla tankar så kommer nog allt att kännas aningens bättre imorgon och man blir kanske gladare.

Tankarna surrar runt, runt. Borde jag åka ner till honom ändå. En arbetskompis tyckte verkligen det. Hon trodde att jag hade ett behov av att just få hålla hans hand och få se honom. Jag vill ju att han kommer hem igen, men kommer jag att ångra mig om jag inte åkt???

Nu blev det grumligt på linsen igen så nu lägger jag ner detta skrivande.
Imorgon är det nya friska tag igen.

Sjukhuset!

Så just Sjukhuset på nätet(då jag missade det på tv). Jag grät så det kändes som jag kunde starta syndafloden helt ensam.
Min älskade Linus. Jag önskar så att jag fick sitta och hålla hans hand.
Jag tänker på alla gånger jag varit barnvakt åt honom och hans bror. Alla blöjor jag bytt på honom. Alla gånger jag lagt honom i sängen när han var liten och sa god natt.
Jag har tyvärr haft ganska lite kontakt med honom de senaste året(beror ju en hel del på att han mer eller mindre bott på sjukhuset), men jag tänker på honom alltid.
Jag hoppas att många såg programmet.
Om ni missade kan ni gå in på: www.tv3.se/sjukhuset och titta på programmet som sändes idag. Han är med i det allra första inslaget.

Imorgon ska min kusin-son vara med i tv programmet sjukhuset. Han han varit sjuk i många år nu(tror det är 3år, men är inte helt 100). Det värsta är att pojken är inte 17år fyllda ännu.
Han kommer som sagt vara med på Sjukhuset imorgon på Tv3 klockan 19,30. Det är Gustav på barnonkologen som kommer träffa honom.

svårigheter och sorg

Alla hamnar vi i dem, men ibland känns det som svårigheter i form av sjukdom och bortgång har varit överrepresenterat i mitt liv.
Varför ska jag råka ut för en massa sorger?
Jag har en kusin-son som är sjuk. Pojken är 16år. Har fightats mot cancer i tre år. När han en gång blev av med den(dock inte friskförklarad från den) så började bara resten av kroppen att gå sönder(jag vet inte något bättre sätt att förklara det på).
Han tappade minnet. Han kände inte ens igen mig trots att jag är en av dem han umgåtts med mest i vår släkt.
Vad det beror på visste inte läkarna. De tror det kan bero på någon eftervärkning från hans tumörer. Jag vet faktiskt inte. Finns inget tidigare kännt fall i VÄRLDEN. Fatta att alla bara famlar omkring i mörkret. Ingen vet vad de ska göra för att han ska bli frisk.
Han är enäggstvilling och när han var så sjuk att han fick byta blod varje dag så gjordes en benmärgstransplantation från den friska tvillingen till den sjuka.
Han blev bättre ett tag och man började hoppas på en bättring.
Då kom nästa smäll (en riktig käftsmäll som slår en rätt på näsan så man åker baklänges och inte kan kliva upp).
Han kropp slutar fungera. Organen lägger av. Han flögs med helikopter ner till Sjukhuset i Uppsala.
Hans lungor fungerar inte. Han har varit nedsövd i snart tre veckor och har fått nytt blod hela tiden.
Idag fick jag veta att han blöder invärtes. Han får nära 7liter blod per dag. Jag förstår inte. Kan man inte stabilisera detta snart måste han opereras. Utgången är inte så ljus just nu, men jag ber och hoppas. Det är allt jag kan göra. Snälla snälla Linus... VAKNA!!!! Blir frisk!!!!! Jag vill inte förlora dig... Du får inte försvinna ifrån mig!!!!!