Alla hamnar vi i dem, men ibland känns det som svårigheter i form av sjukdom och bortgång har varit överrepresenterat i mitt liv.
Varför ska jag råka ut för en massa sorger?
Jag har en kusin-son som är sjuk. Pojken är 16år. Har fightats mot cancer i tre år. När han en gång blev av med den(dock inte friskförklarad från den) så började bara resten av kroppen att gå sönder(jag vet inte något bättre sätt att förklara det på).
Han tappade minnet. Han kände inte ens igen mig trots att jag är en av dem han umgåtts med mest i vår släkt.
Vad det beror på visste inte läkarna. De tror det kan bero på någon eftervärkning från hans tumörer. Jag vet faktiskt inte. Finns inget tidigare kännt fall i VÄRLDEN. Fatta att alla bara famlar omkring i mörkret. Ingen vet vad de ska göra för att han ska bli frisk.
Han är enäggstvilling och när han var så sjuk att han fick byta blod varje dag så gjordes en benmärgstransplantation från den friska tvillingen till den sjuka.
Han blev bättre ett tag och man började hoppas på en bättring.
Då kom nästa smäll (en riktig käftsmäll som slår en rätt på näsan så man åker baklänges och inte kan kliva upp).
Han kropp slutar fungera. Organen lägger av. Han flögs med helikopter ner till Sjukhuset i Uppsala.
Hans lungor fungerar inte. Han har varit nedsövd i snart tre veckor och har fått nytt blod hela tiden.
Idag fick jag veta att han blöder invärtes. Han får nära 7liter blod per dag. Jag förstår inte. Kan man inte stabilisera detta snart måste han opereras. Utgången är inte så ljus just nu, men jag ber och hoppas. Det är allt jag kan göra. Snälla snälla Linus... VAKNA!!!! Blir frisk!!!!! Jag vill inte förlora dig... Du får inte försvinna ifrån mig!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar