Sista dagen på del 1 av äventyrspedagogiken är avslutad.
Även denna dag spenderade vi ute i skogen.
Vi var ute på ett äventyrsprojekt. Vi skulle rädda världen från att utrotas.
Vi skulle lösa uppgifter ute i skogen och samla information till en kod som skulle förstöra världs-förstörar-maskinen.
Ute i skogen patrullerade vakter som vi måste gömma oss för om de kom emot oss annars blev vi fångade.
Jag hade så roligt. Man lever sig verkligen in i det hela. När en spaningspatrull(statister) kom emot oss kastade vi oss ner på marken och ålade allt vad som gick minst 10meter in i skogen och bakom under en gran eller bakom en sten.
Man vågade knappt andas och hjärtat hamrade i kroppen och pulsen slog flera hundra slag i sekunden.
Det pumpade adrenalin värre än någonsinn.
Vi var sju stycken i gruppen och hade olika uppgifter. Jag agerade spanare och stigfinnare. När man går längst fram och letar rätt stig och samtidigt måste hålla utkik efter spanare så går man in i rollen till 200000%.
Jag smög, låg på marken och tittade mellan granarna, gjorde olika tecken till gruppen och tyckte allt var så spännande.
Vi stötte på patrull ett antal gånger och ålade oss under en gran. Bettan sa att hon inte kännt denna spänning sedan hon var barn.
Nä, det är nog det samma för mig. Jag minns inte när denna känsla av spänning infann sig sist.
Helgen har varit fantastisk och nu längtar jag till maj 2009 när del 2 i kursen startar.
Det kommer även bli ett nattäventyr nästa höst i Luleå som jag defenitivt kommer delta i.

Idag var det den årliga skolfotograferingen.
Herre jösses!
Jag verkligen HATAR detta årliga sattyg.
Klev upp klockan 06,18(efter två snoozningar a´9min) och duschade. Spenderade 1timme framför spegeln i ett desperat försök att få på mig ett snygg, men diskret fejs.
Klädde på mig och gick till skolan.
Kom tidigt till fotografen och bad med ynklig röst skolfotografen om att slippa sitta ner på fotografiet.
Han ler och säger att han kan inget lova eftersom jag är ganska kort.
Så börjar han fördela alla på olika platser. Så har han satt en hel rad i slutet och jag står kvar.
Yes! Jag får nog stå. Men då får vi ju inte plats. Vi är sju personer som fortfarande står.
Jo, men hej. Snilleblixt av fotografen. Alla som sitter får ställa sig på en stol framför de som står längst bak och bakom de som står i mitten. Detta med resultatet att jag får en plats på den sittande bänken. Jag kastar förbannelser och förhäxningar i smyg på han med kameran och försöker desperat fundera ut hur jag nu ska kunna sitta här och sträcka på mig såpass att det inte syns att jag har syndätit godsaker halva sommaren.
Skitskalle till fotograf.
Jag sträcker på mig, suger in magen, håller armarna stenhårt mot sidorna och försöker att le utan att se plågad ut.
De andra kollegorna hade inte vett att se mitt lidande utan någon var tvungen att blunda, någon gapade och en tredje hade inte armarna som den skulle vilket resulterade i en massa omtagningar.
Jag hade kramp i magen, i ryggen och mina armar kändes som de vägde bly.
Jaja. Kortet är taget och resultatet presenteras snart i en skolkatalog nära mig.
Därmed var inte mitt helvete slut. Det var bara början.
Fick även ta porträttkort och ett klassfoto tillsammans med min klass 1.
Ja, som sagt. Resultatet kommer i skolkatalogen.
Jag avskyr klasskort, men jag ställer ändå upp.
Nästa år ska jag nog helt oavsiktligt bli sjuk lagom till detta tillfälle.