Sista dagen på del 1 av äventyrspedagogiken är avslutad.
Även denna dag spenderade vi ute i skogen.
Vi var ute på ett äventyrsprojekt. Vi skulle rädda världen från att utrotas.
Vi skulle lösa uppgifter ute i skogen och samla information till en kod som skulle förstöra världs-förstörar-maskinen.
Ute i skogen patrullerade vakter som vi måste gömma oss för om de kom emot oss annars blev vi fångade.
Jag hade så roligt. Man lever sig verkligen in i det hela. När en spaningspatrull(statister) kom emot oss kastade vi oss ner på marken och ålade allt vad som gick minst 10meter in i skogen och bakom under en gran eller bakom en sten.
Man vågade knappt andas och hjärtat hamrade i kroppen och pulsen slog flera hundra slag i sekunden.
Det pumpade adrenalin värre än någonsinn.
Vi var sju stycken i gruppen och hade olika uppgifter. Jag agerade spanare och stigfinnare. När man går längst fram och letar rätt stig och samtidigt måste hålla utkik efter spanare så går man in i rollen till 200000%.
Jag smög, låg på marken och tittade mellan granarna, gjorde olika tecken till gruppen och tyckte allt var så spännande.
Vi stötte på patrull ett antal gånger och ålade oss under en gran. Bettan sa att hon inte kännt denna spänning sedan hon var barn.
Nä, det är nog det samma för mig. Jag minns inte när denna känsla av spänning infann sig sist.
Helgen har varit fantastisk och nu längtar jag till maj 2009 när del 2 i kursen startar.
Det kommer även bli ett nattäventyr nästa höst i Luleå som jag defenitivt kommer delta i.
1 kommentar:
haha jag känner igen mig så väl! Man lever sig in i äventyret, det är svårt att förklara för folk som inte har varit med och dom fattar oftast inte det roliga heller, men det är SJUKT kul! Jag längtar också till mörker kursen.
Skicka en kommentar