Idag firade jag och min älskade sambon två år tillsammans. Tänk vad mycket vi hunnit med under dessa två år.
Vi blev officiellt ett par på midsommarafton 2009. Vi började éck träffas efter juldagen 2008.
Hur som helst. Från 1juli 2009 kan man väl säga att vi var sambos. Föll sig ganska naturligt eftersom han bodde hemma.
Vi hade ju känt varandra sex år redan så man kan ju påstå att vi faktiskt redan visste lite om varandra.
Vi har så roligt tillsammans. Vi skrattar hysteriskt med varandra och åt varandra varje dag.
Jag saknar honom så fort han inte är nära. Allt jag gör vill jag göra med honom. Speciell känsla är det.
I början av maj 2010 fick vi veta att vi två skulle bli tre. En av de lyckligaste dagarna i mitt liv. I december samma år kom lilla Viggo. 5,5 vecka för tidigt.
Nu här han blivit ett halvår och ännu ett år här vi fått tillsammans. Vad härligt livet är just nu.
Jag fick fina presenter av Jocke. I fredags hittade jag en lapp och två paket. Det innehöll armband och örhängen från snö of sweden. I morse stöd fina blommor på bordet.
Jag här lovat Jocke en ny klocka som han får välja själv.
Ikväll bjöd jag på finmiddag.
Plankstek med oxfile, hemmagjord potatismos och grillad tomat.

Jag älskar min Jocke. Han är det bästa som hänt mig och jag längtar efter att få leva resten av mitt liv med honom.
Lägger ut bild på presenterna och maten.

Dag 30 – Ett sista ögonblick

Ett sista ögonblick var det.
Jag vill tro att detta sista ögonblick kommer bli den dagen vi har ett syskon på gång till Viggo.
Jag älskade att vara gravid (trots att jag kräktes de första 15veckorna) och jag älskar att vara mamma. Tror att jag är menad för detta.
Det kommer bli ett stort ögonblick för mig (och Jocke med om man ska lita på vad han säger i alla fall) den dagen kommer när vi får veta att ett till barn är på väg.

Jag måste bara få säga att jag älskar min mamma och pappa!
Utan dem vore liver mycket jobbigare än vad det är idag.

Min mamma ställer upp i vått och torrt för mig.
Nu när Viggo kommit till världen har hon varit en sån oerhörd hjälp.
När han hade kolik var hos med och bar så jag skulle kunna få i mig lite mat någon gång under kvällen. Hon kom och avlastade eller fixade mat till mig. Hon plockade ur diskmaskinen eller bara hjälpte till att plocka av bordet när hon såg att jag inte hann.

Hon tar hand om Viggo varje vecka när jag är på träning och Jocke jobbar.
Hon tar ledigt från jobbet för att följa med mig och Viggo till Uppsala när jag ska vara på föreläsningar. Hon tar då hand om lilleman medan jag är inne på föreläsning och säger till när han blir hungrig.

Vad skulle jag göra utan min mamma och all hennes hjälp?
Viggo älskar också sin mormor. Han flinar och pratar när han ser henne. Han känner igen hennes röst.

Min pappa är också världens bästa. Han hjälper till på alla vis han kan. Han hjälper oss i huset och fixar och donar. Nu har han precis byggt en "hylla" till köket som jag kan ställa mina kokböcker och så i. Sedan ska han montera upp spottar i den och fixa eluttag så an kan ställa kaffebryggare på den. Ska ta kort på den sedan så får ni se. Han var även så smart att han tog mått så Viggos matstol går att ställa under och man sparar lite plats i köket.

Tack snälla mamma och pappa för att ni finns! Jag älskar er!

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Jag minns när jag första gången träffade min Jocke.
Vi delade praktikplats på en skola. Han hade praktik genom arbetsförmedlingen och jag genom Högskolan.
Jag hade inte en aning om vem han var. Hade nog aldrig sett honom förut.
Han sa inte ett ord till mig under de första dagen. Jag undrade varför.
När skolbarnen gått hem hade lärarna planering och jag och Jocke skulle sätta oss och rätta lite böcker. Jag tänkte att skulle vi nu sitta såhär i minst två timmar, mitt emot varandra, och inte säga ett ljud. Nej, det gick inte. Jag minns inte vad jag sa, men det var något roligt för han började tokskratta och sedan var isen bruten.
VFU:n blev en rolig period. Vi hade massa skoj och barnen tyckte om oss.
Efter praktiken började vi gå på promenader tillsammans och umgås. Jag bodde med en kille då så vi var bara vänner.
Jag hjälpte honom att söka till Högskolan. Han var lite sugen på att läsa till historielärare. Vi fyllde i ansökan och skickade in den.
Han kom in och flyttade till Umeå. Jag tyckte det var jättetråkigt.
Vi hördes inte på några år, men jag tänkte på honom ibland och hoppades han hade det bra där uppe. Själv flyttade jag till Stockholm.
2008 kom jag hem och började jobba på skolan här hemma. Jockes lillasyster började då förskoleklassen, men Jocke bodde ju fortfarande inte på hemmaplan så honom såg jag inte. Hörde dock om honom lite då och då.
En dag på hösten sa Fanny att henne sbror skulle hämta henne på fritids. Jag blev jätteglad över att han skulle komma. Jag gick och väntade och väntade.
Jag blev skickad upp till köket för att hämta något. Var borta någon minut bara. När jag kom ner igen hade Fanny och Jocke precisa gått hem. Jag blev superbesviken.
Några veckor senare hade förskoleklassen julfika för föräldrarna. Jag kom till jobbet lite tidigare och träffade Johnas så vi satt och pratade en stund. Så plötsligt kommer Jocke och går. Jag blev så glad så jag hoppade upp och gav honom en kram mitt bland alla människor.
Han hade kvar mitt nummer. Jag hade dock inte kvar hans (av speciella skäl), men fick det igen.
Vi började prata på msn och på juldagen följde han med mig hem.
Sedan träffades vi så ofta som möjligt, men tog det lilla lugna. Midsommarafton 2009 blev vi officiellt ett par, men det hade vi varit ett bra tag i skymundan redan.
Sedan dess är det vi.
Han är min bästa vän, den jag älskar och den jag ska dela resten av livet med hoppas jag!

Dag 07 – Min bästa vän

Min bästa vän!
Oj. Jag måste nog säga att jag har två bästa vänner!

För det första har vi Linda!
Min älskade Linda. Min syster som förstår och alltid finns. Utan henne skulle livet vara trist.
Vi har känt varandra hela livet. Vi har gjort mycket roligt tillsammans.
Vi har varit på några galna resor i Sverige och Norge.
Vem glömmer syrsan i sovrummet, biltvätten och den oerhörda uppförsbacken?
Som sagt utan henne vore livet inte det samma. Hon är den bästa som finns!

Sedan har vi Mallibrallan.
Henne älskar jag! Hon är också den som lyssnar, ställer upp och alltid finns där.
Vi har hunnit med en massa skojjiga saker med under de 13år vi varit kompisar.
En hel del party på balkongen på Furumovägen, resa till Ullared och massa mys.

Mina två bästa vänner är de bästa man kan ha!
Tack för att ni finns!

Jag älskar er!

Dag 05 – Vad är kärlek?

Detta är kärlek för mig.
Dem man bryr sig om allra mest. De som betyder mest.

Dag 02 – Min första kärlek

Min första kärlek.

Ja när man var liten var man ju kär i nästan alla pojkarna på skolan.
Man skickade små brev och frågade chans både hit och dit.

Om man så ska prata om min första kärlek i lite större ålder så får man kanske säga att Sonny nog var min första kärlek då.
Honom träffade jag en nyårsafton 1995. Var hemma hos Eric Nilsson i Stöde.
Jag trodde mig ha mött honom på ungdomsgården i Stöde tidigare, men inte direkt lagt märke till honom.
Han hade däremot lagt märke till mig tydligen för just denna kväll visade han stort intresse.
Några av de andra tjejerna på festen gav mig kommentaren att "Om du blir tillsammans med Sonny får du en kille med sjukt snygg kropp."
Kroppar har aldrig intresserat mig på det sättet. Jag sitter inte och stirrar på en kille för att han har magrutor eller överarmar som är större än mina lår. Nä sådant kan nästan ha motsatt effekt på mig.

Hur som helst. Innan klockan slog midnatt den nyårsnatten var vi tillsammans.
Han var en lovande skidåkare då, så trots att jag HATADE att vara ute i kylan så stod jag där och hejjade i skidspåret. Jag avskyr sport över lag.
Vi höll ihop drygt ett halvår innan det tog slut. Vi fortsatte dock vara kompisar och jag var vid det tillfället bästa kompis med hans storasyster så vi fortsatte ju se varandra ganska ofta.
Våra föräldrar var också vänner så än idag ses familjerna.

Sonny gick bort i en skoterolycka för några år sedan så honom träffar jag inte längre.
Jag var på hans begravning och det var en fin ceremoni.

Det var min första kärlek det.

Jag hjärta alla mina nära och kära!
Jocke och bebis! Ni är mina ögonstenar!
Min familj är de som gjort mig till den jag är idag!
Jockes familj är underbara och är nu också min familj!
Mina vänner!!! Vad skulle jag vara utan dem? Man är aldrig hel utan sina vänner. Tro mig. Jag tvingades en tid leva utan dem och mitt liv var inte värt något.
Tack alla för att ni vill finnas i mitt liv!

Igår satt jag på jobbet och Bettan frågade mig en intressant sak.
Jennie, är du lycklig varje morgon när du vaknar?

Ja det är jag faktiskt. Det bästa som finns är att slå upp ögonen på morgonen och se att han ligger där bredvid. Ibland ligger han över mig så det är varmt som sjutton, men lika lycklig är jag ändå.
Är ju en helt fantastisk känsla.
Vi har alltid något att prata om. Våra dagar går mest ut på att krama om varandra, prata om våran dag och sedan mysa framför tv:n.

Jag blir glad av att ha det såhär. Jag vill alltid ha det så.

Helgen för mig har gått i tankarnas tecken.
Mycket som har flugit igenom mitt medvetande.
Jag har mått så dåligt vissa stundera att magen vänt sig ut och in.
Åkte på mens också, vilket inte hjälpte till ett dugg. Kanske snarare förklarade ett och annat.
Jag har mått illa, gråtit, haft sömnproblem och mitt i alltihopa varit kär och lycklig (vilken kompott).
Natten till idag kunde jag inte sova. Sista gången jag tittade på klockan var den över 1.
Jag visste att klockan skulle ringa 05,20, men vad gjorde väl det.
Jag låg och funderade över den otroliga reaktion som utlöstes i min kropp i helgen.

Det var på lördagen när jag och Jocke diskuterade en sak.
Vi är så sällan osams och vi var inte osams nu heller, men oense.
Han blev väl less på att jag stod upp och tänkte skita i det hela och gå min väg så han tog tag i min arm för att sätta mig ner. Han tog mig inte i handen utan i armen och jag fick panik.
Hela kroppen blev stel som en pinne. Jag fick inte luft och kunde inte röra mig.
Min stackars älskade vän förstod väl inte först vad det blev för fel.
Hela kroppen skakade och armarna var fastfrusna i en krampaktig position.
Jag visste att han inte ville göra mig nåt och det enda han ville var att jag skulle sätta mig ner så vi kunde prata och så denna reaktion.
Jag kan inte förklara den själv för jag vet inte varför det blev så.
När jag lugnat mig lite släppte krampen i kroppen och jag kunde släppa ner händerna i knät och sakta börja andas normalt.
På en minut var känslan över, men den kändes nog för honom som en hel livstid.
Förlåt mig för att jag säkert skrämde vettet ur dig. Det var aldrig min mening.
Jag vet med en sån säkerhet att Jocke ALDRIG skulle göra något för att såra mig eller göra mig illa. Han är alldeles för snäll, omtänksam och (ja jag törs säga det och tro på det också) kär i mig.

Inga kan älska som vi!

Nu är det ny vecka och nya tag. Jag mår bra idag och känner att inget kan ta det ifrån mig!

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva.
Har spenderat natten med att drömma mardrömmar, ligga vaken och halvt om halvt gråta livet ur mig.
Idag ser jag hemsk ut och mår lika hemskt.
Ögonlocken är svällda och gör att jag får ont av att titta för länge, påsarna under ögonen är i size Ica-kasse, det värker i huvudet och näsan på grund av allt snor jag har samlat på mig och mina känslor skär stora sår i min kropp.
Jag har suttit och stirrat ut i tomma intet i flera minuter och försökt komma på varför jag är såhär. Jag önskar någon kunde ge mig svaret och ta bort allt dumt och ont som bor i mig.
MItt liv består till 99% av lycka över den fina, underbara människan som jag lever med, men den siata % består av det som gör ont från mitt förflutna och som har väldigt svårt att suddas ut.
Jag kom dock fram till en sak under dagen.
Den jag älskar ska inte må dåligt på grund av mig. Jag ska inte utsätta honom för något ont. Jag gör allt för min J för det är han värd.
Han står stark som en fura och håller om mig. Han frågar hur jag mår och håller om mig när jag behöver.
Han förtjänar inget annat än det bästa.
Jag älskar dig J!
Tack!

Måste bara säga att jag har de bästaste, finaste och snällaste kompisarna som finns!
Linda är min äldsta, bästaste kompis ever! Hon har även mina två ögonstenar Melvin och Milian.
Mallibrallan är underbar på alla sätt. Bästa, snällaste och finaste vän man kan ha. Också har hon världens gulligaste lilla Arvid och ett litet pyre i magen.
Mary, min Mary. Hon är också den snällatse och roligaste vän man kan ha. Hon kallar mig för SÄL (eller var det sär????) och bitch och det är ju alldeles underbart.
Elin, Emma, Alex, Tessi, Jenny. Ni är alla underbara.
Jag hjärta er alla!

Vaknade imorse.
Andra gången jag drömmer mardrömmar.
Jag drömmer att jag är tillbaka i mitt fängelse. Jag är fast och rösten är där. Det kryper i hela kroppen och jag önskar att jag kunde vakna. Jag försöker skrika, men jag vågar inte så det blir bara en viskning. Jag går ewfter en stor skugga. Jag drar upp mina axlar, spänner kroppen och bara väntar. Snart kommer det. Skällsorden, hånen, allt det som vräkts över mig i omgångar kommer nu allt på en gång. Jag håller andan.
Då vaknar jag.
Skräcken sitter fortfarande i mig och jag måste dra ett djupt andetag för att få tillbaka all luft. Hjärtat hamrar i 220 och kroppen gör ont för att jag legat och spännt varje muskel i den.

Idag har jag ångest igen.
Har gråtit flera hundra liter och inte orkat göra nånting annat än att sitta i soffan och försöka samla ihop de trasiga människan som är jag.
Inte har jag valt bästa spellistan i spotify för det, men just nu är gråtmusik så skönt att ha.

Varför kan inte allt som gör ont försvinna nu när jag hittat det bästa som finns.
Jag önskar jag kunde förklara den känslan jag får av att se dig varje dag.
När hjärtat slår så hårt att jag är säker på att det syns på utsidan. När jag inte kan sluta le för att jag har den bästa av alla. Den finaste och snällatse människan som sätter fotavtryck på denna jordyta.
Hur ska jag få dig att förstå det?
Du är bäst och utan dig hade jag gått sönder.
Du gjorde mig glad igen.
Även om jag ibland får återfall av ångest så har du gjort mig till en lycklig människa!

Tack!

Ikväll har jag haft storstädning.
Jag har plockat och kastat en massa gamla papper och skit i datarummet bland annat.
Så hittade jag några gamla dagboksanteckningar som jag skrivit. Jag läste dem och insåg att jag nog förträngt ganska mycket som hänt.
Jag läste dem och sakta gick luften ur mig.
Jag ville skrika.
Jag skrekr inte.
Jag släppte en suck, föll till golvet och grät.
Varenda muskel i kroppen spändes. Hela kroppen skakade.
På golvet i mitt datarum kom minnena över mig och jag lät dem komma.
Nu skulle de fram och ut ur de gömmor jag hade inuti mig.
Hur kunde jag låta någon annan göra så, säga så mot mig? Varför gjorde jag allt för att få stanna hos en sådan människa? Varför stannade jag i helvetet när jag kunde få himlen?
Varför lät jag mig knäckas så till den grad att jag suddade ut hela min existens?
Jag fanns inte. Jag syndes inte. Hade ingen att prata med. Ingen att gråta för. Jag slutade gråta. . Slutade känna. Slutade leva.
Jag slutade tro på att få le, känna mig glad och lycklig igen. Jag slutade tro på andra människor. Att det fanns äkta, snälla människor.

När jag suttit på golvet en stund. Funderat färdigt och känt att jag faktiskt orkade så reste jag mig och la tillbaka dagboksanteckningarna i lådan. De ska inte finnas där för att göra mig ledsen. De ska finnas där för att visa att jag faktiskt klarade mig. Jag gick inte under trots allt.

Jag misstrodde alla...
Det skulle dock visa sig att det fanns någon.
Nu vet jag hur en underbar människa är och beter sig. En som är värd att bli omtyckt. Som gör MIG glad.

Mina kompisar har varit min livlina. De är de bästa vänner man kan ha. De har lyssnat, kramat och tröstat.
Jag hjärta er så mycket!

Men inte ens mina älskade vänner kan ta bort det jag själv måste igenom. Jag måste lära mig att det är över nu. Det är bra nu. Jag har fått tillbaka förmågan att bestämma själv. Våga finnas till.
Jag är på väg. Sakta men säkert.
Jag får hjälp och utan den skulle jag inte vara där jag är idag. Den har fått mig att tro på människan igen.

Tack!!

Jag läste en persons blogg idag och ett oanat vrede välde upp i mig.
Det var inte mot skrivande person i fråga utan den som håller henne fången.

Jag kan hans trix. Jag kan föreställa mig hans ord för att få henne att tänka och känna som hon gör.
Hur han får det att bli hennes problem när det är han som är det enda problemet här i livet för allt och alla.
Han ser till att isolera henne från alla som bryr sig. Hon är bäst när hon är ensam och svag.
Kommer hon i närheten av någon av dem som älskar henne pratar han säkert skit om dem i timtal efteråt.
Ska hon träffa någon sätter jag min arm i pant att han hör av sig MINST 10gånger på en timme.

Det är jobbigt att läsa och veta att jag kan allt det där han gör utantill.
Hon kanske inte ens kan ta det till sig och blir arg på mig, men jag har varit där.
Säga vad man vill, men JAG vet vad jag säger.

Du kan bli arg på mig. Du kan svära, skrika och gråta på mig, men jag har rätt och om inte nu så en dag kommer du veta det du med.
Det tog mig 2,5år att inse sanningen. Det kan ta kortare eller längre tid för dig, men jag hoppas du vaknar.
Du och dina närmaste lider!
Du kanske inte vet om det, men det är sanningen.
Vi spelar ett spel för DIN skull, men vi lider!
Du kan påstå att du mår bra. Det tror du säkert du gör, men sätt dig och se in i dig själv ett tag. Hur mår du??
Jag vet alldeles för mycket om det där. Been there du vet!
De tårar vi spiller är inte på grund av dig. Det är för dig vi gråter. För den tid du kommer känna att du förlorat.
För de dagar vi inte får se dig. Få ha dig hos oss.
Vi saknar dig och jag vet att detta kanske framkallar tårar hos dig.
Det är inte meningen.
Du ska bara veta att jag älskar dig och finns alltid för dig!

Det är dags att vakna nu!
Varningsklockan har ringt ett tag.
Hör du den inte?

En morgon på Ekgränd ser ut såhär.
De bästa mornarna som finns med dem bästa!

M står i soffan och pappan sover.

L sitter i vilstolen och tittar på Barnkanalen.

Vila i soffan.

M tittar på tv.

Nu ska jag gå in på djupa områden.
En fundering har slagit mig just i detta nu.
Är svartsjuka en sjukdom?
Ändelsen i ordet är ju just -sjuka!
Jag lider av denna åkomma. Jag hatar den mer än något annat, men jag vet inte hur jag ska bli botad heller.
Jag utgår ALLTID från det värsta i allt.
Om man ska utgå från gammalt så minns jag att Krille fick utstå svåra prövningar på grund av detta, men han genomgick detta och med tiden svalnade min svartsjuka ju fler år vi spenderat tillsammans. Nu höll ju inte det livet ut och förhållandet efter det var ju en katastrofzon.
Där skulle det ju visa sig att min svartsjuka var berättigad, men det kunde jag ju inte veta i förväg.
Jag skäms som en hund för att jag är svartsjuk.
En sak ska jag dock säga till mitt försvar.
Jag har ALDRIG missunnat någon av mina pojkvänner någonting. De har fått göra det de vill. Resa, umgås med vänner utan mig, festa, ja, men det de har lust till(självklart vill jag också vara en del av det, men ibland gör man saker på egen hand med).
Jag har aldrig varit den som gnällt och tvingat någon att stanna hemma för att JAG vill det. Det funkar inte i längden.
Att jag gått hemma som en äggsjukhöna och mått illa skulle inte de lida av.
Jag försöker ska ni veta!
Det enda jag begärde av mina ex var att de skulle bara vara mina. Jag delar inte med mig!
Detta är kanske inte så bra reklam för mig, men jag har faktiskt aldrig hört annat än bra saker om mig som flickvän.
Hur kom, nu detta på tapeten?
Jo, men jag satt och pratade med min bror om misstro och då menade min bror att det måste vara just en sjukdom jag lider av.
Att jag alltid utgår från det värsta tänkbara så fort det är något.
Jag övertolkar allt miljoner gånger om och tror det värsta.
Jo, jag vet och kanske tusen saker skulle kunna undvikas om jag bara vågade fråga rakt ut nästa gång, men tyvärr är jag inte utrustad med mod.
Dåligt självförtroende har jag. Vem tusan vill ha mig?
Jag lever efter uttrycket: "Om du går fort och skrattar mycket så märks det inte att du är ful".
Än har jag inte gett upp det där med kärleken.
Att vara kär är helt lovely, men det kommer med en stor skopa ångest.

Helgen har som sagt varit helt fantastisk.
Jag har haftmycket roligt och hunnit träffa alla mina vänner som jag saknar.
Visst har det medfört en del ångest att vara i stan igen, men det kan inte knäcka mig.
Nu sitter jag och tuffar på tåget. Är hemma om 30minuter.
Jag saknar redan Tessi, Tuva och Kent.
Tack för att jag fick låna er soffa. Den var skön att sova på.
Jag hjärta er!

På ett sätt har det varit jobbigt att vara borta också. Har inte varit det på länge och jag tror alltid att det värsta händer om jag är borta om än bara för en dag.
Nu ber jag på mina bara knän att inte allt faller samman.
Snälla snälla!!!
Har jag förlorat? Är allt så skört?

Om jag in te sagt det förut så det blivit riktigt tydligt så ska jag försöka igen.
Jag har världens bästa familj!
Inget ljug. De är verkligen de snällaste och bästa som finns i hela världen.
Som jag sagt någon gång förut har jag smygtittat på ett halsband, armband och örhängen av märket Snö of Sweden som finns i ett skyltfönster här i Byhåla.
Vid något tillfälle har jag väl sagt detta till min pappa.
Nu har min pappa målat om mina nattygsbord och igår bad han mig dra ut lådorna så de fick torka. Jag gjorde det igårkväll och såg en påse i ena lådan. Reflekterade dock inte över detta.
Imorse när jag låg och var sjuk och ynklig ringde pappa och frågade hur jag mådde.
Så frågade han om jag sett påsen som låg i ena lådan.
Jo, det hade jag, men jag hade inte tittat i den.
Då tyckte pappa att det var dags nu.
Jag kravlade mig ur sängen och ut i hallen där borden stod. Jag öppnade påsen och i ligger ett paket med texten
"Till vår bästa Jennie från mamma, pappa och Thommy"
Gissa vad som fanns i.
Halsband, armband och örhängen av märket Snö of Sweden.
Jag grinade en skvätt och var så glad, så glad!

Jag hjärta min familj!
Jag hjärta dem så mycket!!!

Idag skulle det städas och grejjas.
Ja, en del har jag gjort i alla fall.
* Tvättat - check (eller håller på)
* Städat i köket - check
* Sorterat in skorna i skohyllan - check
Nu är det dammtorkning och dammsugning kvar.
Tar det senare eller imorgon.

Har just intagit min köttfärssås som jag gått och fantiserat om hela dagen.
Den var god om jag få berömma mig själv. Teriyakisås heter hemligheten. Hejja va god den är!
Var även på Ica och köpte Euroshoppers vitlöksbröd. Gjorde iordning en, men orkade knapppt halva.

Nu ska jag snart byta i maskinen och sedan blir det nog ganska lugnt.
Ska ju upp och börja jobba klockan 6 imorgon. Denna kväll ska jag vara förutseende och duscha innan jag lägger mig, fläta håret och hoppas att det inte är helt ohanterligt imorgon.

Måste bara tillägga att min säng har gått från bättre till bäst! Jag har bäddat ett termotäcke under mitt underlakan. Gissa om det är varmt och skönt att sova. Jag sover som ett barn. Bara gosar ner mig i sängen, men önskar lite att jag hade sällskap.
Ja jag hoppas och önskar vidare. Man ska aldrig ge upp hoppet vet ni.