Helgen för mig har gått i tankarnas tecken.
Mycket som har flugit igenom mitt medvetande.
Jag har mått så dåligt vissa stundera att magen vänt sig ut och in.
Åkte på mens också, vilket inte hjälpte till ett dugg. Kanske snarare förklarade ett och annat.
Jag har mått illa, gråtit, haft sömnproblem och mitt i alltihopa varit kär och lycklig (vilken kompott).
Natten till idag kunde jag inte sova. Sista gången jag tittade på klockan var den över 1.
Jag visste att klockan skulle ringa 05,20, men vad gjorde väl det.
Jag låg och funderade över den otroliga reaktion som utlöstes i min kropp i helgen.
Det var på lördagen när jag och Jocke diskuterade en sak.
Vi är så sällan osams och vi var inte osams nu heller, men oense.
Han blev väl less på att jag stod upp och tänkte skita i det hela och gå min väg så han tog tag i min arm för att sätta mig ner. Han tog mig inte i handen utan i armen och jag fick panik.
Hela kroppen blev stel som en pinne. Jag fick inte luft och kunde inte röra mig.
Min stackars älskade vän förstod väl inte först vad det blev för fel.
Hela kroppen skakade och armarna var fastfrusna i en krampaktig position.
Jag visste att han inte ville göra mig nåt och det enda han ville var att jag skulle sätta mig ner så vi kunde prata och så denna reaktion.
Jag kan inte förklara den själv för jag vet inte varför det blev så.
När jag lugnat mig lite släppte krampen i kroppen och jag kunde släppa ner händerna i knät och sakta börja andas normalt.
På en minut var känslan över, men den kändes nog för honom som en hel livstid.
Förlåt mig för att jag säkert skrämde vettet ur dig. Det var aldrig min mening.
Jag vet med en sån säkerhet att Jocke ALDRIG skulle göra något för att såra mig eller göra mig illa. Han är alldeles för snäll, omtänksam och (ja jag törs säga det och tro på det också) kär i mig.
Inga kan älska som vi!
Nu är det ny vecka och nya tag. Jag mår bra idag och känner att inget kan ta det ifrån mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar