Den bästa tiden i mitt liv var när jag var gravid.
Jag älskade känslan av att vänta barn och att få gå runt och bara må gott hela tiden, men framför allt så älskade jag min kropp. Jag älskade hur jag såg ut och jag skämdes aldrig över mig själv.
När jag står framför spegeln idag får jag kämpa för att tårarna inte ska spruta.
Jag hatar att se vad som finns på andra sidan spegelglaset. Jag önskar att det var någon annan.
Det är inte jag som står där.
När jag var gravid såg jag bättre ut än någonsin. Både på utsidan och på insidan. Jag kunde stå och titta i flera timmar på mig själv om jag hade möjlighet. Kunde inte tro att jag någonsin skulle tycka så mycket om mig själv som jag gjorde då.
Jag slutade med allt socker och sött och hade inga problem med det. Jag kände inget sug efter godis eller sötsaker. Jag kunde unna mig en eller två ibland, men sedan var det inte mer.
Idag har jag återigen gått tillbaka till det där hemska suget, men försöker låta bli så gott det går. Jag har faktiskt lyckats bättre nu än på länge. Jag kan äta en eller två godisbitar och jobbar på att ta bort det helt.
Jag tränar två till tre dagar i veckan och om jag kunde skulle jag träna varje dag, men jag har en annan liten individ som är beroende av mig och han är på något vis viktigare än mig själv.
Om jag tränar för mycket blir han lidande då mjölken sinar och mjölksyran i kroppen gör att mjölken jag har smakar hemskt för honom.
Mitt ansvar är honom först och mig sedan.
Jag har aldrig köpt konceptet av dessa förbannade soppar och shaker och skit!
Visst toppenbra där och då, men vad händer den dag du slutar?
Jo, då har du tagit av fel fettdepåer i kroppen så då sväller du ut och blir fetare än du var innan och står och grinar över det.
Nä, lagoma mängder mat och fasta rutiner är det bästa. Sex mål om dagen och träning tror jag är den bästa medicinen.
Jag har lovat mig själv att efter påsk ska jag ta nya tag och lägga kilon bakom mig på hälsosam väg och utan att det ska påverka min lilla pojke.

Min sambo är en klippa i alla lägen.
Han älskar mig som jag är och han tycker inte det finns någon vackrare i hela världen. Jag önskar att jag kunde se på mig själv som han ser mig, men så är inte fallet idag och jag vet att det finns människor som ser på mig med samma ögon som jag själv och det gör också ont.
Ingen har sagt något, men en blick eller en pik räcker så bra för att jag ska förstå.
Tur som sagt att jag har Jocke att luta mig på när det känns tungt.
Och en sak har jag lovat mig själv. Jag SKA hitta mig själv igen.....

Igår morse vaknade jag i ett lyckorus. I morse vaknade jag av att jag grät.
Ännu en mardröm att lägga till på listan över många hemska mardrömmar.
Jag förstår inte varför de inte försvinner. Känslan sitter i långt in på dagen och man blir ledsen och mår dåligt.
Jag tycker synd om Jocke. Det är inte hans fel att jag drömmer mardrömmar, men hur oroligt kan det vara när hans flickvän vaknar gråtandes för att han ännu en gång bedragit, hånat eller varit elak mot henne. Han skulle aldrig göra så mot mig och ändå kan jag ju inte kontrollera mina drömmar.
Jag hoppas de försvinner snart för jag vill inte veta av dem och inte han heller.

Det är tungt idag.
Jag började må dåligt redan igår. Känna att gråten satt i halsen och att allt kändes värdelöst.
Man känner sig som en elefant, man känner sig ful och man känner sig totalt värdelöst.
Det kändes bättre ett tag igår, men imorse var det här igen. Jag känner mig rent ut sagt sjuk. Jag vill inget annat än att krypa ihop under en sten och gråta, gömma mig och inte komma fram igen förrän det onda försvinner.
Jag vet att jag egentligen inte har någon anledning att känna mig så, men kan man styra hur saker och ting känns?
Jag kan heller inte se någon anledning till att Jocke skall vilja ha mig. En gammal, kvartsdepresseiv, överviktig och ful val. När jag har dessa dagar är jag säker på att han ska komma på att han gjort ett misstag. han som kan få vem han vill kan inte vilja stanna med en sån som jag.
Det värker i mitt lilla hjärta och det blir jobbigt att andas, men vad ska man göra?
Ge sig själv en käftsmäll och intala sig själv hur fel man tänker?
JO, jag har prövat (inte käftsmällen, men att resonera med mig själv), det gick sådär.
Nä, man får helt enkelt vänta ut det. Försöka hålla tårar instängd och dumma tankar borta.
Jag vet ju att det snart kommer gå över, men de dagar tankarna och känslorna är här är det jobbigt att finnas.

Just nu sitter jag i min älskade soffa och har mys för mig själv.
Jag har tänt upp ljus överallt som jag kan komma på och släckt ner alla andra lampor.
Tv:n är avstängd och det är bara tyst och lugnt och detta är precis vad jag behöver just nu.

Har spytt galla över mig själv hela dagen. Har inte velat titta mig själv i spegeln på väldigt länge och kanske för att plåga mig själv så har jag ju såklart en helkroppsspegel i hallen som måste passeras varje gång jag ska någon annanstans än upp för trappan.
Jag försöker titta åt ett annat håll eller liksom småspringa förbi den.
När jag är på min riktiga sadisthumör kan jag ställa mig och verkligen kolla in mig själv. Hur jag ser ut och hur jag svällt på alla möjliga ställen.
Usch, fy och blä!
Imorse var det nära att jag bara fällde en tår över mitt förfall.
Det är ju även så att jag skäms som en hund övewr min kropp inför J. Vad tusan ska han tycka om den? Det var väl kanske inte detta han önskade sig. Visst är det mycket att hålla i när det blåser, men särskilt vacker känner jag mig inte.
Han säger ändå att jag är det vackraste som finns och att att jag har en kvinnlig kropp som han älskar. Tack underbaraste du för de orden. Jag tror han menar dem också, men jag kan inte se mig själv med hans ögon.
Jag ser mig själv som en val.
Jag kan ju inte anklaga någon annan för detta heller. Det är ju jag som ställt till det ännu en gång.
Jag kämpar på som en galning och så rasar några kilon av och lyckan är gjord, men så händer nåt och så kommer de tilbaka(jag tackar dock min kropp att jag aldrig går upp fler kilon än vad som fanns där från början).
Jag känner mig så taggad att träna varje dag jag vet att möjligheten finns, men så blir det eftermiddag och man ska äta och sedan är jag slut som artist och vill bara sova.

Just nu känns det som jag kanske ska agera julgris på årets julbord. Kan ligga där med ett äpple i käften, rosett runt halsen och låta folket skära fettet från min bakdel.

Jag måste hitta det där jävlar anamma så jag kommer mig ut på prommisarna, häver mig till träningarna och kommer igång igen.
Jag tackar min älskade svärmor för att hon släpar iväg mig på söndagarna på core. Det är både mysigt, rofyllt och jobbigt. Hade gruvsam träningsvärk i magen efter senaste passet, men det var skönt.

Nä. Måste skaka fram motovationen nu för detta går inte längre.
Om någon har lite motivation över går det bra att maila över de till mig.
Tack på förhand!

Hej så länge!

När jag slutade jobba idag skulle jag hämta bilen hos mamma och pappa.
De var inte hemma, men jag lovade vänta tills de var hemma igen(de var bara på affären en snabbis).
Jag satte mig och tittade i våra gamla almanackor.
Pappa har skrivit små anteckningar på varje dag och allt från små saker till stora händelser.
Jag bläddrade bakåt i tiden och fastnade på några små ord som pappa skrivit i marginalen augusti 2006. Idag flyttade Jennie till Stockholm. Vi är så ledsna.
Det gjorde så ont i hela min kropp. Min älskade mamma och pappa. Allt ont de fått gå igenom för min skull. HUr ledsna de varit och hur ont de har haft.
Jag led för deras skull och tårarna rann ner för kinderna.
Jag kan ändå inte påstå att jag varit en egoist för det är faktiskt fel ord att använda.
Jag var kontrollerad av en annan människa och inte kapabel att ta egna beslut.
Många gånger har jag fått utskällningar efter långa noter av människor för att jag utsatt mig själv och de som bryr sig om mig för oförklarlig smärta.
Jo, jag vet det och mina ärr kommer aldrig försvinna.
De syns inte poå utsidan, men det är fullt av dem på insidan.

Det enda jag kan säga är att jag en dag kommer vara starkare än många.
Jag är idag lyckligare än jag varit på lång tid och jag älskar min familj mer än jag kan förklara.
Och J. Hur ska jag förklara hur mycket jag älskar och värderar honom. Det går inte. Han var med och räddade mitt liv. Mina vänner är ovärdeliga. Även de var mina livlinor. De höll mig uppe.

Tack alla för att ni sett till att jag fått en chans till i livet!
Tack J för den du är och för alla dagar jag får vakna upp bredvid dig.
Tack mamma och pappa för att ni finns.
Jag hjärta er alla!!

Om ni försöker nå mig så kan det vara svårt under en tid.
Min mobil gick sönder nu ikväll och jag gråter stora floder.
Jag älskade min mobil.
SKa försöka få ut en ny via min försäkring, men det tar nog ett tag.
Får låna en av Kaj så länge. Tack snälla för det. Ska se om jag får den imorgon.

Hej så länge!

Kan man gråta utan att egentligen vara ledsen?
Det känns som jag bär på hela syndafloden och den vill ut.
Jag känner mig inte ledsen.
Förvirrad, fundersam, men jag är ju för tusan lyckligare än jag varit på många år.
Ändå är trycket på kroppen enormt.
Önskar jag hade den där axeln hos mig. Få vila på den. Känna en hand på min kind. Någon som viskar i mitt öra att jag är bra precis som jag är..
För mig är det bara en önskan om ett svar. En klarhet jag inte just nu har.


I väntan på att trycket i min kropp ska släppa tänker jag lägga mig i soffan och bara andas en stund.

Jaha. Nu var det några dagar sedan sist igen.
Igår pajjade bildskärmen på min data.
*Skrik och grin*. På torsdag måste jag åka till S.vall och be att de ska laga den.

Imorgon fyller Mary år och vi ska ha litet mini-kalas.
Jag ska baka marängtårta och göra kycklingrulle med ruccola-sallad.

I övrigt slog min osäkerhet till igen.
Varför kan man inte ta livet med en klackspark.
Säga att passar det inte så är det bara att gå. jag klara mig.
Jag är så långt ifrån sådan man kan komma. Jag är tyst och lider. Man lever på någon annans kaksmulor. Är det allt jag är värd?
Är det bättre att vara en bitch som inte bryr sig alls? Som inte är snäll?

Jag intalar mig själv och alla andra att jag inte bryr mig, men vet ni vad.
Jag bryr mig så fruktansvärt. Jag vill bara inte att någon ska tycka jag är gnällig och svartsjuk. Det är ännu en av mina största rädslor. Att verka gnällig på allt. Det är jag inte. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag inser att jag bara har mig själv att skylla, men det gör inte saken mindre smärtsam.
Idag på jobbet kom den där krypande känslan. Om jag inte gör något snart så kommer jag börja gråta, skrika och bara falla ihop. Man förlorar liksom lite kontrollen över sig egen kropp.
Man måste kämpa med all sin styrka för att lyckas behärska sig och inte springa skrikandes ut ur huset.
Ett tusen tårar är sköna att fälla ibland. Nu har jag sparat länge och skulle behöva loss syndafloden.

Hej så länge!

Ni vet när man får veta något totalt oväntat.
I samma ögonblick man hör det så stannar tiden. Man fryser fast på stället och vet inte hur många sekunder som passerar. Tankarna hinner cirkulera två miljoner gånger på ingen tid alls.
Man vet inte hur man ska reagera.
Det hängde mig idag.
Kände att jag var nära att få ett bryt, men jag ställer inte till någon scen och ingen ska få veta att de sårar mig. Aldrig i livet!
Ledsen blev jag i alla fall. Fundersam, förvirrad, ledsen och tåren brände värre än någonsin på ögat.

Kanske det ör så att jag upplevs som kall för att jag är rädd för att visa mina känslor. Jag kanske skulle ha visat hur förbannad och ledsen jag blev.
Frågat vad det är för fel på mig? Varför jag inte duger när andra uppenbarligen gör det.
Jag är dock som sagt ingen som orkar ställa till en scen. Jag går hem, låser in mig och gråter stora syndafloden och hatar mig själv ändå mer.
Jag sväljer allting på plats och visar inte med en min hur vissheten skär i hela kroppen på mig.
Det startar en hel karusell med funderingar. Ett tröstande ord kunde ju rädda hur mycket som helst. Nu är det ett blödande sår i hjärtat.
Det läker sakta men säkert, men ett ärr kommer det lämna. Det är ett lova på det!

Jag har gjort något jag svor att inte göra.
Det är nackdelen med att vara hemma ensam med tankarna.
Analyserna man gör på egen hand kan verkligen vända upp och ner på hela livet.
Idag har jag funderat på glada saker, saker som har hänt, var mitt liv är på väg och vad jag egentligen går och hoppas på.
De glada sakerna är många, men kan just idag inte överglänsa de saker som trycker mitt hjärta. De funderingar jag har.
Elin frågade mig förra helgen om jag ska nöja mig med att leva på någon annans premisser?
Gör jag det?
Jo, ju mer jag funderar på saken så känns det så.
Jag kanske bara är bra när det är tråkigt. Mitt värde i sig kanske är mindre än noll.
Har fått det intalat många gånger hur värdelös jag är. Idag kändes det sant.
Jag är en sån man använder å sedan kastar bort.
Jag försöker ju!
Jag försöker vara snäll. Ställa upp. Göra allt jag kan, men jag tror inte det betyder så mycket.
Hade jag varit den jag borde hade jag kanske inte känt såhär, men här är jag.
Med ett hjärta som blöder och tankar jag inte kan skaka av mig.
Som sagt idag gjorde jag något jag lovat mig själv att inte göra.
Jag slog på den mest sorgliga musik jag kunde tänka mig sedan la jag mig ner och grät. Jag grät så det kändes som hela hjärtat skulle brista. Ni vet när man inte en snyftar, Man hickar istället.
Trycket i kroppen släpper, men tankarna är inte borta.

Idag är jag på botten och längre ner ändå. Nerverna är trasiga i kanten, men det ska ingen få se. Jag ska inte visa hur sårbar jag är. Hur tårarna bränner. Vad jag saknar.
Dels är jag för feg. Dels vill jag inte visa hur ont det verkligen gör!

Kanske det någon gång blir min tur att vara värdefull. En dag kanske!
Hoppet ni vet!

Jag sitter just på jobbet och funderar på om jag ska ta en slö sax och skära armarna av mig.
En sprängande huvudvärk har byggt bo bakom ögonen och det känns som jag går inuti en ulltuss. Allt känns liksom lite luddigt.
Dagen till ära har vi Öppet Hus kväll på skolan och detta börjar redan 18.00 och jag hinner inte hem emellan. Grattis!
Jag hoppas dock att tiden går fort och jag får komma mig hem och lägga mig i sängen och önska livet ur mig själv.
Nu skulle jag vilja att någon la handen på min panna, kramade om mig, pusasde mig på kinden och lovade att allt skulle bli bra.
Sympati är en supermedicin.
Nu har jag inte tid att tycka synd om mig själv längre. Jag har barn som väntar.

Hej så länge!

Jahopp.
Upp som en sol och ned som en pannkaka. Välkommen till Livet som ~Jennie~.
Jag har nu jobbat på mitt jobb i över ett år.
I augusti blev jag lovad en tillsvidare tjänst. Det stod bara en person i vägen. Denna människa har varit tjänstledig i 10långa år och skulle nu inte få tjänstledigt längre(nä, men oj då stackars mäniska där) så hon skulle säga upp sin tjänst och då var den min.
Hon hade dock tjänstledigt året ut och jag skulle då få min tjänst från januari.
Det blev december och jag hade inte fått något nytt anställningsbevis, men min chef lovade att jo detta var på gång. De skulle bara träffa denna tjänstlediga individ och avsluta det hela.
NU verkar det som vissa i denna kommun kan styra och ställla som de vill och dra ut på möten så länge de har lust.
Jag började jobba i januari. Dock utan anställningsbevis, men det var ju på gång.
När halva januari gått började jag undra. Vad är det som händer?
Jo, men denna tjänstlediga människa hade inte kunnat komma på något möte och därför kunde inte heller jag få något anställningsbevis.
Jag min idiot har nu gått i snart över två månader och jobbat utan detta bevis. Visst har jag fått lön, men det börjar kännas på nerverna att man inte vriktigt vet.
Idag kom det upp när vi lärare satt och pratade. De lugnade mig med att jag antagligen INTE skulle få den tjänsten eftersom det kommer bli övertaliga lärare till hösten. Jag skulle heller inte tro att jag var säker på min plats.
Hejja vad glad jag blev!
Huvudvärken slog upp dörrarna med ett tryck på 18ton och gråten parkerade på milimeters avstånd från ögonvrån.
Jag sa att jag måste hem och drog. Hemma har jag nu kanske orsakat vattenskada i min soffa och tröttheten har lagt sig som en dimma i kroppen. Huvudvärken lever om i skallen så den snart flyger i bitar och jag bara längtar till den fyra timmar långa föreläsningen jag ska åka på om 45minuter.

Jag hade kunnat betala en ganska stor summa pengar för en kram och lite småprat istället.
Imorgon kommer det kanske kännas bättre, men för en kort stund nu har allt bara rasat samman omkring mig. Tar ett tag att bygga upp det korthus jag lever i igen.

Hej så länge!

Min bror var just in och ville ta min älskade dongel ifrån mig.
Jag sa nej. Jag sa verkligen nej. Första gången på massa år som jag vågade säga ifrån.
Nu har jag sån ångest att jag gråter. Jag nekade min bror. Min egen bror. Känner mig som världens värsta och sämsta lillasyster.
Förra gången han var till fjällen fick han låna mitt internet, men denna gång ville jag verkligen inte vara utan.
Fy va jag mår dåligt över detta nu.

Nu är jag hemma igen.
Det har varit en jobbig helg. Många tårar har fallit. Känslorna har varit många.
Nu ska jag flytta in i mitt hus här uppe i Norrland.

Idag har jag haft lite kalas med mina kompisar.
Det är ju faktiskt så att jag fyller år imorgon. Ett år äldre än ifjol vid den här tiden.
Jag har ingen större lust. Inte för att jag är rädd att bli gammal, men jag är inte så glad som jag brukar vara på mina födelsedagar. Ja, nu är det ju först imorgon så det kanske ordnar till sig, men jag jag inga höga förhoppningar.

Mina snälla kompisar kom iallafall idag och firade mig lite. Vi åt tårta och hade mysigt.
Jag fick jättefina presenter. Massa bra. Lägger ut lite bilder imorgon så får ni se.

Nu är jag så trött så jag vet inte hur jag ska orka vara vaken tills det är dags att gå och sova.

Dagen till ära har jag ätit nudlar till middag.
Det åt jag även igår. Det är gott och ungefär vad jag orkar med.
Hela min kropp gör uppror.
Så snart jag stoppar något i munnen vill det komma ut igen.
Jag har känt mig svimfärdig idag, men tror det helt enkelt kan vara uttorkning.
Känns som jag bara är en gnälltant numer. Klagar på allt.
Jag är inte sån egentligen och ska sluta. Det är bara känslorna som måste försvinna först.
Jaja.
Annars har jag jobbat idag.
Det var en vanlig dag på jobbet. Ungarna var lite stökiga, men ändå så underbara.
Fixade lite pappersjobb så man slipper det imorgon.
Ska jobba extra imorgon. Skulle sluta 10, men nu blir det 14 istället.
Jaja, Det går ju det med. Blir ju extra tid i kompbanken. Jag samlar som bara den.
Funderar på att hitta någon rolig lista och svara på. Det var länge sedan.

Jag ber om ursäkt för mig bloggtorka, men jag går just igenom en jobbig livskris ochhar knappt ork att vakna på morgonen. Det är en strid med hela mig så snart jag vaknat.
På jobbet fungerar jag i alla fall, men när jag kliver ut genom dörren så vill jag bara skrika och springa och gömma mig.
Ibland vill jag sluta andas, men det går inte för jag har försökt hålla andan.
Jag längtar efter Moffis och han Mammi.
Tänker gå och lägga mig igen.
Funderar starkt på om jag måste börja äta de där pillren som står i medicinskåpen.
Ett för sömnen och ett för att inte klappa ihop totalt.

Jag har låst in mig så ingen ska kunna finna mig.
Eller okej. De flesta skulle hitta mig.
Jag är sviken, arg och ledsen, men jag kommer överleva.

Som toppen på detta helvetes berg så har jag gått och blivit sjuk. Feber, snorig och bedrövlig.
Jaja. På måndag måste jag vara frisk för då ska jag åka till Stockholm med mina arbetskompisar och min älskade väska..

Jag har kommit på att jag måste hitta och köpa en ny fin festklänning till vi ska på teater och buffé. Jag ska ta svängen förbi NK, Topshop, Gina och någon braig skoaffär.
Jag vill vara jätteny och fin.

Har även reggat mig på king.com och spelar som aldrig förr. Det är riktigt roligt när man inte har bågot bättre för sig.

The Hills har jag nu sett klart. Iallafall alla avsnitt som kommit. Halva säsong 4 har jag avverkat och nu måste jag vänta på att resten ska visas i USA. Attans! Man blir ju liksom beroende.
Jaja, nu ska jag spela vidare.

Jag är så trött på livet!
Idag orkar jag ingenting, vill ingenting.
Jag är sårad ledsen och bara gråter.
Jag trodde mycket, men inte det här.
Kommer inte vara anträffbar.
Får se när jag orkar igen.

Idag har precis ALLT gått mig emot.
Jag fick ett mindre utbrott på jobbet när jag blev anklagad för att jag völjer skolan framför fritids. NU fick det bara vara nog! Jag talade helt enkelt om att jag tyckte det var fel och rent ut sagt elakt att påstå en sån sak. Jag tackar nej till allt de gör på skolan endast för att INTE stöta mig med fritids. Jag älskar fritids och alla som jobbar där, men går någon runt och påstår saker som inte stämmer så går jag i taket.
Jag säger hellre mina problem till personen i fråga istället för att prata skit bakom ryggen. Bra eller dåligt?
Hur som helst.
Det känns som jag slits mellan två platser och jag har en som står redo att hugga mig i ryggen om jag bara skulle båga gå åt det ena eller det andra hållet.
Samtidigt är det ganska frustrerande att få vara inne och smånosa på drömjobbet, men inte nå riktigt ända fram. Min högsta önskan i världen vore att få jobba i skolan igen. Heltid och för alltid.
Jag älskar mitt fritids och människorna där, men skolan är ändå min dröm numero uno.
En dag kanske den önskan också blir sann, men när?
Känns som jag är på väg in i en riktigt ledsam period. Idag svalde jag många gånger för att inte tårarna skulle spruta när jag var frustrerad. Visst är jag en äkta grinlolla, men inte för sådana saker.
Jag måste rycka upp mig. Ingen blir glad av att vara grinig. Nä, det går inte.

Jag mår inte bra.
Ger upp för idag.
Imorgon börjar en ny vecka och jag hoppas att allt kommer bli annorlunda.
Fast å andra sida. Det har jag önskat så länge och allt är ändå precis som förut.