Livet som ~Jennie~

Ni vet när man får veta något totalt oväntat.
I samma ögonblick man hör det så stannar tiden. Man fryser fast på stället och vet inte hur många sekunder som passerar. Tankarna hinner cirkulera två miljoner gånger på ingen tid alls.
Man vet inte hur man ska reagera.
Det hängde mig idag.
Kände att jag var nära att få ett bryt, men jag ställer inte till någon scen och ingen ska få veta att de sårar mig. Aldrig i livet!
Ledsen blev jag i alla fall. Fundersam, förvirrad, ledsen och tåren brände värre än någonsin på ögat.

Kanske det ör så att jag upplevs som kall för att jag är rädd för att visa mina känslor. Jag kanske skulle ha visat hur förbannad och ledsen jag blev.
Frågat vad det är för fel på mig? Varför jag inte duger när andra uppenbarligen gör det.
Jag är dock som sagt ingen som orkar ställa till en scen. Jag går hem, låser in mig och gråter stora syndafloden och hatar mig själv ändå mer.
Jag sväljer allting på plats och visar inte med en min hur vissheten skär i hela kroppen på mig.
Det startar en hel karusell med funderingar. Ett tröstande ord kunde ju rädda hur mycket som helst. Nu är det ett blödande sår i hjärtat.
Det läker sakta men säkert, men ett ärr kommer det lämna. Det är ett lova på det!