måndag 4 maj 2009

Idag drabbade min ångest mig som en slägga i bakhuvudet.
Fick jobbigt med andningen, ville gråta och skrika ut allt ont jag har i mig.
Det har gått ganska lång tid nu, men fortfarande kan det göra så ont i hela kroppen. Såren läker, men ärren finns alltid kvar för att påminna.
Jag önskar ingen samma öde och nu vet jag att en ung, stackare är på väg käpprakt ner i helvetet och jag gör ingenting. Jag kan bara se på och gråta för en annans människas lidande.
Vad kan jag göra?
Jag har varit där själv och vet att alla ville rädda mig, men det var för sent. Det är alltid för sent.
En blick och det är för sent.
Den kraft en annan människa kan besitta är enorm. Ingen trodde att just jag skulle falla i en sådan fälla, men vet ni vad. Jag gjorde det. Straffet blev därefter. Jag var fast och kunde inte komma loss.
Det tog mig tre år att vinna min kamp.
Sällan detta kommer på tal, men nu måste det fram.
Idag kände jag att jag kröp in i det skal jag kämpat så länge för att komma ut ur.
Visste inte hur jag skulle kunna klara av dagen och ändå visste jag att just denna dag var viktigare än någonsin.
Mina tusen minnen fladdrade framför mina ögon och alla ord jag fått väst i mina öron ekade om och om igen. Jag hörde rösten. Jag kände andetagen i mitt ansikte. Jag svettades. Jag var livrädd där jag satt och ingen runt omkring mig hade en aning.
Jag ville stoppa fingrarna i öronen och skrika och skrika tills alla ord tystnade. Jag ville springa ifrån allt. Gömma mig där ingen kunde finna mig.
Jag är en glad, snäll och lättsam människa, men det finns en mörk sida som jag gör allt för att glömma bort och bli av med.
Mitt ok är min ångest som smyger sig på och attackerar mig bakifrån så jag står totalt försvarslös.
Jag vill bara lägga mig ner i fosterställning och somna. Sova och sova så länge så allt bara fösvinner. Det ska inte finnas mer.
Jag vill att det ska finnas någon som kan lyfta upp mig. Borsta av mina knän och säga att allt ska bli bra.
Jag ska inte ha ont mer.
Jag önskar at det finns någon där för mig som kan hålla om mig när jag skriker ut allt ont som finns i mig. Någon som håller mig uppe när knäna viker sig. Någon som orkar lyssna utan att tröttna. Någon som älskar mig för mig!
Jag vill bara vara jag.

5 kommentarer:

Elin sa...

Hej vän! Jag tror att alla vill vara någon annan, många gånger. Jag är stark, lättsam och ärlig. Har en mörk stor och becksvart ångest inom mig så får mig att kräkas, som på beställning när den helst så vill. Jag vill försvinna ner i djupet som lurar, låta mitt jag leva kvar endast i andras minnen så jag slipper andas MEN det går inte. DU är inte skapt för att vikas, du som alla andra hänger kvar där och låter dessa vidriga tankar om dig själv nedvärdera allt du är. Det ska du sluta med! Kämpa, hejja dig! Var ärlig mot dig själv, du är ju bra! Packa ner alla dumma tankar i en ful sopsäck och slut den med oändlig silvertejp och plocka bara fram den en bra dag. Då tar du en tanke, om så en liten, och övervinner den! Jag vet att när en sak går dåligt så känner man att hela världen rasar, om den gör det så bygger du upp den igen, en liten bit i taget. Det måste göra ont innan det blir bättre igen. Det är okej! Nu ska dina knän borstas av och känner du att du kanske har en liten chans att ändra någon annans öde till det bättre så tycker jag att du ska ta den. Det är ett steg till försoning mellan dina tankar och din bild av dig själv. Det kommer att bli bra, du är bra! Och nu kör på hårt på det, jag tror på dig! puss och kram!

Anonym sa...

Vi älskar dig för den du är.Du är BÄST!!! Och för oss är du ovärderlig. Kramar/L med familj

jenny sa...

Ja jag säger kort och gott bara; Hejja dej!!!! KRAM

Malin sa...

Jag älskar dig mé! Massa massa

Anny sa...

Det hjälper inte att säga att du är stark gumman för det vet du själv innerst inne, men ibland orkar man inte vara det, det vet jag med. Ibland måste man få vara liten. Och det läskigaste och bästa på samma gång, är att det är nyttigt att få ur sig skiten även om det är så jobbigt så man känner att man inte orkar vakna på en vecka. DU har tagit dig hit, och det kan BARA bli bättre gumman! Kör hårt! Och lördag funkar fint förresten! Jag har barnen men vi kan väl passa på när liten sover eller nåt då? puss o kram!