måndag 20 april 2009

Idag har fyra miljoner känslor susat förbi i mig.
Jag har varit arg på jobbet. Så arg har jag nog aldrig varit någonsin på min arbetsplats.
Falska pack! Hycklare är de och tror att de kan ovh vet bäst.
Just idag kunde de rent ut sagt dra åt helvete!
Jag åkte hem och slog upp ams hemsida och började leta jobb. Tanken på Thailand återvände och jag är återigen inne på att söka mig utomlands ett halvår eller så.
Jag klarar inte av hur en del gör och tänker.
Att de har mage att utsätta andra människor för saker och ting. Handlar det sedan om människor som jag bryr mig om då vaknar ett lejon inom mig och jag tänder på alla cylindrar jag har.
När jag så kom hem och skulle laga mat så ringde pappa och berättade att någon hade backat in i min bil på däckverkstaden.
Ny känsla: Uppgivenhet infann sig. Skulle det kosta mer pengar nu?
Nä, det hade gått gansla bra. Hade träffat på listen på dörren, men det var ju helt klart ett märke på den. Inget att göra åt dock. Ska inte snika på för något så litet. Det gör jag inte, men surt är det ändå.

När jag så lagade mat så skulle det såklart skvätta på kläderna och träöjan blev skitig. Orkade inte bry mig.
Satte mig och åt middag och började fundera över en massa saker om olycklig kärlek och om att vara omtyckt, välkommen och önskad. Jag började grina.
Grinade en kvart som en galen. Saltade och blötte ner min mat med mina tårar och snyftade avgrundssnyften.
Önskade att jag haft någon att gråta på, men som vanligt uteblev den önskade axeln så kudden i soffan fick ta vätan.
När trycket lättat, torkade jag tårarna.
Fick åka på jobbet igen som fortfarande stod på minussidan.
Det var dags för föräldramöte. Jag kände mig inte på topp, men när jag fick sitta och prata med föräldrarna kändes det mycket bättre och jag lyckades till och med skratta några gånger.

Hemma igen och nu väntar nästa sak. Jag ska sätta mig och börja gå igenom igen vad som komma skall på kursen på onsdag. Vill vara förberedd och känna mig säker så jag pluggar på.
Borde ha varit ute på en prommis också, men jag tror inte jag orkar med det idag.
Fast det vore ganska så skönt. Vi får se!

Hej så länge!

1 kommentar:

Anny sa...

Gumman du vet var jag finns. RING mig när du mår så!!!!!! Känns mycket bättre om man får försöka prata lite mellan snyftningarna. Puss puss du är bäst stå på dig gumman.