Blev väckt imorse av J.
Han ruskade i mig och ropade mitt namn. Jag kunde först inte vakna. Det värkte i hela kroppen och jag snyftade och ville bara att det skulle sluta göra så ont.
Mardrömmen var den värsta jag haft hittills.
Har alltid lyckas rycka mig ur drömmarna innan jag börjat råta, men nu gick det inte att sluta.
Smärtan går inte att beskriva.
Ofta kan jag inte somna om utan tårarna sprutar och kroppen här stel som en pinne. Jag drar ihop mig som i kramper och måste ta i från tårna för att kunna andas.
Det värsta med mina drömmar är att känslan sitter i halva dagen efteråt. Jag ser fortfarande bilderna framför mig. Jag får samma känsla och måste ta djupa andetag för att inte bara börja om med gråten igen.
Jag vet att de bara är just drömmar, men på detta sätt har jag aldrig haft dem förr.
Jag är så rädd att förlora min J att allt jag är rädd för kommer i mina drömmar. De sticker blädande sår i mitt hjärta.
det enda som kan få dem att sakta läka ihop är Js alla kramar och att han håller mig hårt när drömmarna varit framme.
Inatt klev jag upp och gick lite för att försöka skaka av mig känslan av att skrika. Det fungerade lite i alla fall.
Ofta ligger jag sedan och försöker att bara tänka på att sluta gråta och andas normalt. Någon gång under denna tid brukar jag somna utan att själv veta om det för nästa gång jag slår upp ögonen har jag sovit ytterligare några timmar.
Hur klänge ska mina drömmar komma till mig? När ska de försvinna. Jag är inte osäker på min baby. Jag misstror honom ingenting, men jag kan inte kontrollera varför de kommer och vet då inte heller hur jag ska bli av med dem.
Vad ska man göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar