lördag 1 januari 2011

Jaha om man skulle ta och försöka sig på en uppdatering då.
En sammanfattning av förlossningen tänkte jag försöka få ner nu. Den blev lång som bara den, men det fanns så mycket att berätta om den dagen.

Det hela började på fredagen 3/12.
Vid 17.00 på eftermiddagen hade jag fixat middag och vi skulle sätta oss och äta. Jag kände då att det gjorde lite halvont i magen. Kändes som mensvärk.
Dock inget jag reagerade på så mycket.
Vi åt och jag värmde en vetekudde som fick ligga på magen.
Lite senare på kvällen kom Jimmy och Emelie och hälsade på.
Magvärken kom och gick hela kvällen och blev lite värre hela tiden.
Vid midnatt gick jag och Jocke och la oss. Jag hade riktigt ont, men fortfarande inte värre än att jag kunde somna.
Klockan 02,00 vaknade jag igen och hade riktigt ont i magen. Det värkte som tusan. Jag gick ner och värmde om vetekudden och la mig på soffan och försökte somna om. Tryckte i mig två alvedon också för att se om det skulle bli bättre, men icke.
04,30 orkade jag inte bara gå runt och ha ont mer så jag ringde förlossningen och förklarade mitt ärende.
De tyckte jag skulle komma in så de fick ta en titt på mig. Okej.
Jag gick upp och väckte JOcke som fortfarande sov på övervåningen. Han blev inte allt för glad över att bli väckt strax innan 5, men han gick upp och starx efter 05 satte vi oss i bilen. Eftersom Jocke inte hade körkort fick övningskörningsskylten sitta på där bak på bilen.
Strax efter att vi rullat ut från infarten hemma får jag min första riktiga värk.
Det var en smärta jag inte upplevt förut. Det gjorde så galet ont, men jag kunde inte riktigt tala om vart. Emellan varje värk gjorde det inte ont alls, men efter ett tag satt man bara och väntade på att den där smärtan skulle komma tillbaka igen. Jag hade ett redigt tag i handbromsen och handtaget ovanför dörren. När värken inföll höll jag på att trycka handbromsen genom golvet och slita av handtaget för att dra mig upp en bit från sätet.
Snön vräkte ner och Jocke tyckte nog det var så lagomt roligt att köra i snöyra med en tjej bredvid som inte var till hjälp alls utan bara satt och ojade och ajade.
Strax innan 06 rullade vi in och parkerade vid akutintaget. En taxichaufför utanför frågade om det skulle bli bebis nu på morgonen.
Jo, det är nog bäst det svarade jag.
Vid luckan på akuten stod en gubbe på typ 100+ och skulle förklara något. Jag tog stöd i en stol och genomled ännu en värk och tänkte slänga gubbfan ut genom dörren igen om han inte flyttade sig snart. Sköterskan på andra sidan glaset såg nog vad som var på gång så hon sprang runt och öppnade dörren åt oss så vi fick komma in. En manlig sköterska kom farande och frågade om jag ville ha en rullstol.
Nej nej nej. Jag hade fått för mig att jag skulle gå så det skulle jag göra!
Vi blev lotsade till den röda linjen på golvet och sedan var det bara att följa den till hissen upp till förlossningen.

06.00 blev vi inskrivna på förlossningen. Jag fick komma in på ett rum och blev undersökt. Jodå. Jag var öppen ett finger och slemproppen var helt utplånad som de sa.
Värkarna kom och gick. Det gjorde ont som tusan. Jag koncentrerade mig på att andas vilket jag inte var så bra på utan höll andan ganska mycket.
En läkare kom in och gjorde ultraljud och fastslog att jo, lilla krabaten låg fortfarande i säte.
Det visste jag ju redan så det var inget nytt.
Nu var det ju alldeles för tidigt för lilleman att komma ut så de gav mig en bricanylspruta i hopp om att värkarbetet skulle avstanna.
Barnmorskan sa att hon trodde nog det skulle bli bebis ändå, men sa det inte högt till läkaren för han var mer inställd på att detta skulle nog snart avstanna.
Jag hade värkar och de gjorde grymt ont. Jag sa till Jocke att jag avundades INTE de mammor som genomlider flera timmar med detta.
Klockan 07 var det skiftbyte på förlossningen och vi skulle få en ny barnmorska. Det visade sig att vi fick samma barnmorska som vi hade helgehn före när vi var inne med blödningen. Jenny hette hon.
Hon kom in och pratade med oss och och skulle läsa av CTG-kurvan. Fick ett sådant bälte på mig när vi kom in.
CTG registrerade att jag hade rediga värkar, men magen blev inte speciellt hård så läkaren trodde att det skulle nog inte bli någon bebis denna morgon.
Jenny skulle fixa en värmekudde åt mig som jag kunde få ha på magen.
Ja, det lät ju underbart tyckte jag.Nästa gång hon kom in var det dags för ett blodtryck och temptagning. Blodtrycket var 140/90. Tempen fick jag snyggt ta på mig själv i självaste baken minsann. Jösses. Hade inte tagit rumptemp sedan man var typ 4år, men nu som 29åring var det dags igen. Kommer inte riktigt ihåg vad jag hade för temp, men det var ovesäntligt tror jag.
Den där värmekudden lyste med sin frånvaro de närmaste värkarna så jag efterlyste den.
Oj, den hade blivit bortglömd, men skulle genast fixas fram.
Jocke satt mest bredvid och var sjuk och trött. Han snorade, men var tapper och höll min hand när det gjorde ont.
Jag sa till honom att jag avundas inte kvinnor som ligger och har såhär ont i flera timmar. Jag hade nu legat i snart 2,5 och ville inte en sekund till.
Ännu en gång kom BM Jenny in och läste av kurvan och hjälpte mig andas genom ett par värkar. Värmekudden var på gång. Hur lång tid skulle det ta att värma den där förbannade kudden började jag undra.

08,30 kommer läkaren in igen (han hade för övrigt det roliga efternamnet Turkman).
Nu skulle de se hur det stod till där nere. Av med byxor och så bli undersökt.
3cm öppen och totalt utplånat (jag antar fortfarande att de menar slemproppen som är utplånad). Det verkar bli ett snitt ändå.
Ja just det! Det var ju det jag tänkte redan när jag kom in.
Läkaren och BM försvann ut för en kort stund sedan blev det fart vill jag lova.
Den där värmekudden fick jag aldrig stifta bekantskap med.
In kommer Jenny och en annan sköterska. De hjälper mig av med ALLA kläder och så ska de sätta en kateter. Precis när de skall föra in slangen ropar jag STOPP! En värk skakar om hela kroppen och inte kan jag ligga helt utsträckt då med någon som kör upp en slang i urinröret.
När värken gått över är det varsågod att köra upp saker.
När katetern är på plats fraktas jag ut i korridoren och flyttas över till en ny säng.
Där ute står en kille som presenterar sig som Espen. En läkarstuderande utbytesstudent från Norge som skall vara med och skära ut min bebis.
Ja morrn da!

Vi körs med rask fart ner i, vad jag får för mig, en källare och in i operationssalen.
Jocke blir operationsklädd och får sätta sig på en stol bredvid mig.
Det är människor överallt när jag kommer in, men jag registrerar dem inte.
Kommer inte ens ihåg och jag får någon mer värk när jag kommit dit ner.
Jag får byta säng igen och man sätter droppkanyl i min hand.
Narkosläkaren presenterar sig och förklarar vad han skall göra.
Jag får lägga mig på sida och han börjar klämma och känna på min rygg. Det gör förbenat ont och han säger åt mig, som är tjock och stor som bara den, att jag måste kuta med ryggen mer. Jaha, och hur lätt är det då när man är tjock och otymplig?
Till slut är han nöjd i alla fall och säger att det är dags att sätta bedövningen. Det dröjer bara sekunder innan bedövningen börjar värka och benen sakta försvinner. Snart är jag bedövad från bröstkorgen och nedåt.
Då börjar jag få svimningskänslor. Det svartnar för ögonen och svetten rinner. Jag säger till sköterskorna att jag inte mår bra. Snabbt ställer sig en sköterska bakom och försöker få mig att fokusera på henne medan en annan sköterska kopplar på ytterligare ett dropp som skall höja upp mitt blodtryck snabbt.
Samtidigt som jag håller på att svimma försöker läkaren fråga om jag har någon känsel. Jag är inte kapabel att svara så ena sköterskan säger bestämt åt honom att det är inte riktigt läge att fråga det nu, men på en kort stund är jag medveten igen och kan svara honom att jag inte har någon känsel alls.

Då var det dags att börja. Jag har lite dåligt samvete över att jag hade väldigt lite koll på Jocke under hela ingreppet. Jag vet att jag höll hans hand och att han smekte den, men annars stirrade jag mest på läkaren och Espen och försökte känna vad som hände med mig.
Det kändes att någon drog i kroppen, men inte att det gjorde ont eller något sådant. Lite obehagligt var det, men inget annat.
Plötsligt känner jag att det går så enkelt att andas. "Nu är bebis ute" sa jag till Jocke och hör ett litet kort pip från en bebis. Klockan är 09.04
Sedan kommer en sköterska och rycker med sig honom ut ur rummet.
Kvar ligger jag med uppskuren mage och undrar vad det blev. Läkaren förklarar saker för Espen på läkarspråk och det språket kan inte jag så jag fattar ingenting. Espen får suga upp vattnet i magen och moderkakan placeras i en låda.
Så går plötsligt svängdörrarna upp och jag hör ett argt skrik där utifrån. Det är min bebis som skriker. MIN!
En sköterska kommer och grattar mig. Jag frågar vad det blev. Hon ler bara och säger att det får pappan berätta. Skit också! Jag vill ju veta nu!
BM Jenny kommer in och grattar och förklarar att bebisen ville inte andas själv när den kom ut, men nu mår den bättre och pappan är med.
Jag frågar vad det blev, men hon ler också och säger att det får pappan berätta. Meeeeen!! Var är den där pappan då så man får veta!

Då kommer min älskling in och berättar att vi fått en pojke. Pojke! Jag som varit så säker på att det var en tjej. Jag har kallat magen för hon i 7,5månad. Det var en pojke.
De rullar in en kuvös och jag får ta en snabb tittt på lilleman. Jag ser bara en massa filtar och en hand, men jag får röra vid den lilla handen i alla fall.
En läkare och en sköterska tar med sig bebis och Jocke till avd45. Jag har inte en aning om var de tar vägen eller vad de ska göra.
Själv är jag nu ihopsydd och blir förflyttad till en ny säng. I fotändan läggs lådan med min moderkaka. Det känns lite udda att ha den där.

BM Jenny kör mig tillbaka till förlossningen. Där får jag ligga på ett rum och vänta på att bedövningen skall släppa. Det är lite läskigt när man tar i allt vad man orkar och inte en muskel rör sig i nedre delen av kroppen. Jag var trött som aldrig förr så jag tror jag somnade till ett par gånger. Jenny kom in ett par gånger för att kolla blodtryck och hur det var med mig.
Jag undrade mest hur det var med min bebis och min Jocke.
Jenny ringde till 45:an och kollade. JO, det var bra med dem båda fick jag veta.
Strax innan 11 kom Jocke tillbaka till mig och vi fick det välförtjänade födelsefikat. Te och smörgås. Även om jag inte kämpat i flera timmar med en förlossning så smakade det underbart just då. Jag fick se några kort på lilleman som Jocke tagit med mobilen. Nu var det dags att ringa och berätta för alla (det blev en del samtal och många glada sms, men det hör inte till detta inlägg).

Efter fika och ännu ett blodtryck skulle jag äntligen få åka till 45:an och ta en första riktig titt på min son.
Eftersom bedövningen inte släppt blev jag körd i min säng till avdelningen.
När jag fick min son i min famn kändes det konstigt. Jag ska erkänna att det var svårt att ta till sig att det var min. Jag hade inte fått ha min son på bröstet när han kom ut. Jag hade inte fått titta på honom ordentligt när han föddes. Nu la man en bebis på mig och sa att det var min. Jocke strålade och avgudade oss båda och jag satt och försökte lära känna den lilla prins som låg här på mig (nu var det inte så att jag inte kände något för honom. Jag var störtförälskad i det lilla knyte som var mitt, men det var svårt att ta till sig att han verkligen var min unge). Det var sladdar överallt på honom tyckte jag.
De underbara sköterskorna visade och berättade vad alla sladdar var för något och varför han hade dem.
När jag hållit honom ett tag kände jag att jag höll på att somna. Jocke fick ta honom och jag satt mest och tittade på mina pojkar. Efter en timme rullades vi tillbaka och blev nu inskrivna på BB. Vi måste spendera första natten där eftersom jag blivit snittad.
Nu var jag helt plötsligt superpigg. Öm i hela kroppen var jag, men hade inte speciellt ont.
Vi vilade och fikade lite på avdelningen sedan gick vi tillbaka till 45:an och hälsade på lillen.
Så fort jag kom in och fick honom i famnen blev jag sådär överjordiskt trött igen. Jocke fick hålla mest och jag satt bredvid och somnade några gånger.

Tillbaka till BB igen.
När vi sitter på sängen känner jag att jag plötsligt mår akutilla.
Jocke får hämta en spypåse och jag spyr hur mycket som helst.
Pling på klockan och en sköterska kommer in. Jag får lite vatten och så mår jag toppen igen.
Vi åker tillbaka till 45:an och träffar lilleman. På väg tillbaka till BB spyr jag i påse igen.
Mamma och pappa som kommer till oss med kläder möter en spysjuk dotter i hissen.
Sköterskan kommer igen och ger mig en tablett som skall ligga under tungan och smälta. Den ska ta bort illamåendet. Jag hinner bara få in den i munnen så spyr jag igen. Ingen hit med andra ord. Det blev ett stolspiller istället. Det hjälpte, men någon middag blev det inte. Två glas nyposoppa var allt jag fick ner den kvällen.
Mamma och pappa stannar en stund och pratar med oss innan det är dags för dem att åka hem igen.

Vi åker återigen tillbaka till 45:an och myser lite. Bebis får ligga hos mig och Jocke får sondmata. Det var skrämmande hur oerhört trött jag blev så fort jag fick min bebis i famnen. Ett lugn infann sig i mig och hela kroppen slappnade av.
Det blev mycket åkande fram och tillbaka, men jag ville vara med lilleman och samtidigt skulle jag på BB för kontroller av mig själv. Vid 23 matade vi lillen sista gången och sedan åkte vi till BB för att sova. Jag och Jocke pratade en stund och sedan somnade jag. Jocke gick tillbaka till 45;an vid 2 med för att följa upp några prover de tagit. De såg bra ut.

Jan ni. Det var det dygnet lilla Viggo kom till världen. Mycket hände och min förlossningsberättelse slutade inte med att lillen var ute. Det hände så mycket mer efteråt som jag tycker är värt att ta med.
Nu är han här och jag älskar min lilla familj mer än vad som kan beskrivas i ord!


1 kommentar:

Jenny sa...

Underbart!
Och jag vet hur du menar då du inte kunde ta till dig det lilla knytet riktigt, hände samma sak för mig fast jag föddde fram honom och fick han på magen så klickade det lixom inte att denna lilla varelse är MIN!? Tog nog flera dagar innan man förstod det.. Sen växte känslorna för honom dag för dag, även om jag var lyckligast att ha blivit mamma så tog det tid innan jag kände så där mega mycket som man hör "alla" mammor känner i början.
Tror att vissa behöver lite tid att smälta vad som hände. Man är kanske lite trög haha :D