Dag 30 – Ett sista ögonblick

Ett sista ögonblick var det.
Jag vill tro att detta sista ögonblick kommer bli den dagen vi har ett syskon på gång till Viggo.
Jag älskade att vara gravid (trots att jag kräktes de första 15veckorna) och jag älskar att vara mamma. Tror att jag är menad för detta.
Det kommer bli ett stort ögonblick för mig (och Jocke med om man ska lita på vad han säger i alla fall) den dagen kommer när vi får veta att ett till barn är på väg.

buzzador.com

Jag är medlem i Buzzador.
Du har möjlighet att delta i kampanjer, få pröva på olika produkter och även låta dina vänner få höra om produkten.
Jag tycker det verkar vara ett bra koncept.
GÅ in på länken här och var med du också...

buzzador.com

För ett tag sedan var jag, Malin och Viggo på angling.
Viggo fick åka bärsele och sov bort hela upplevelsen, men han var nöjd ändå.




Det var nog ganska jobbigt att vara ute för när vi kom hem åt han bara lite mat sedan somnade han om mot Malin igen.

Men kolla vad jag har lyckats åstadkomma!
Trodde inte jag var så händig, men jag kunde minsann göra mig en egen header!
Sedan att kortet på mig inte är mitt vackraste, men det är då naturligt och det tycker vissa är vackert i sig.

Dag 29 – Mina ambitioner

Tänkte jag måste ju göra klart denna lista.
Mina ambitioner just nu är väl att bli en bra mamma. Att ta mig tid och hitta på så mycket som möjligt tillsammans med dem. Vara en delaktig mamma.
Att alltid finnas där.
Som jag skrev igår om min mamma. Hon är min förebild för hur en bra mamma är.
Hon är inte en hönsmamma utan låter mig göra mina misstag, men finns alltid där och stöttar och hjälper när det är tungt och svårt.
Hon ställer alltid upp och finns där för mig, Viggo och alla andra i vår närhet.
En sådan person vill jag också vara.

En annan ambition jag har är att få jobba med det jag faktiskt utbildar mig till nu. Jag har fått så mycket ideér som jag vill använda i praktiken. jag tor faktiskt jag kan lyckas riktigt bra om jag kan få jobba med detta.

En sista ambition är att gå ner några kilo i vikt innan sommaren så jag kan ha somriga kläder utan att känna att jag måste skämmas över mig själv och att Jocke ska skämmas över att gå bredvid mig (trots att han inte gör det enligt honom själv).
Jag har blivit ganska duktig på att träna faktiskt och det gör att jag blir stolt över mig själv och det sporrar mig att fortsätta.
Jag började träna när Viggo var sju veckor har fortsatt sedan dess. Även det gör mig stolt. Många hittar ursäkter för att slippa träna: Ingen barnvakt, mitt i amningen eller läggningen, hinner inte och så vidare.
Jag bestämde mig tidigt att det finns inga ursäkter. Även om jag inte får någon barnvakt så jag kan ta mig till gymet så kan jag promenera en timme med honom istället då.
Jag är stolt över mig själv för det!
Hejja mig!

Jag måste bara få säga att jag älskar min mamma och pappa!
Utan dem vore liver mycket jobbigare än vad det är idag.

Min mamma ställer upp i vått och torrt för mig.
Nu när Viggo kommit till världen har hon varit en sån oerhörd hjälp.
När han hade kolik var hos med och bar så jag skulle kunna få i mig lite mat någon gång under kvällen. Hon kom och avlastade eller fixade mat till mig. Hon plockade ur diskmaskinen eller bara hjälpte till att plocka av bordet när hon såg att jag inte hann.

Hon tar hand om Viggo varje vecka när jag är på träning och Jocke jobbar.
Hon tar ledigt från jobbet för att följa med mig och Viggo till Uppsala när jag ska vara på föreläsningar. Hon tar då hand om lilleman medan jag är inne på föreläsning och säger till när han blir hungrig.

Vad skulle jag göra utan min mamma och all hennes hjälp?
Viggo älskar också sin mormor. Han flinar och pratar när han ser henne. Han känner igen hennes röst.

Min pappa är också världens bästa. Han hjälper till på alla vis han kan. Han hjälper oss i huset och fixar och donar. Nu har han precis byggt en "hylla" till köket som jag kan ställa mina kokböcker och så i. Sedan ska han montera upp spottar i den och fixa eluttag så an kan ställa kaffebryggare på den. Ska ta kort på den sedan så får ni se. Han var även så smart att han tog mått så Viggos matstol går att ställa under och man sparar lite plats i köket.

Tack snälla mamma och pappa för att ni finns! Jag älskar er!

Jag fick en idé till mitt kök precis.
SKa se om det jag behöver finns i staden imorgon.
En enkel sak, men kanske kan bli en stor förändring..
Har kollat på nya gardiner också, men tror jag struntar i det.
Har gardiner jag är nöjd med så jag lägger nog pengarna på något roligare.

Idag är lilleman på sådär-humör.
Han är ledsen ibland och gråter så läppen hänger och tårarna rinner.
Sedan är han glad som en sol. Verkar inte kunna bestämma sig riktigt.
Just nu sitter han och tittar på tv och är ganska nöjd med det.
Jag sitter och funderar över de saker jag ska köpa in imorgon.
Jag och Malin F ska åka till S.vall och handla.
Jocke ska åka till Umeå på pojkhelg så jag och Viggo ska vara ensam för första gången utan honom. KOmmer gå fin fint. Han behöver ha lite ledigt från oss och vi ska ju ha mys imorgon med Malin hela dagen.
Som sagt. En lång lista med mat blir det.
Jag ska försöka mig på att handla lite grejjer så man kan baka lite då och då här hemma.
Kanske inte bara kakor utan också matbröd, pizzabullar och piroger.
Ska även köpa en resesäng till Viggo tills vi ska åka till fjällen och så måste han få nya strumpor. Han har fått så stora fötter så nu åker alla gamla strumpor av.

Nu är han lite missnöjd i sin stol så det är dags att mysa hos mig en stund.

Hej så länge!

Dag 28 – Det här saknar jag

Det finns en hel del saker jag saknar.
Saknar Linus som lämnade oss alldeles för tidigt. Jag kanske inte säger det eller skriver det så ofta, men jag saknar honom otroligt mycket.
Jag saknar mina kompisar i Stockholm. Jag saknar att prata med dem och träffa dem.
Jag saknar faktiskt mitt jobb ibland. Att bara gå hemma får mig lite ur balans. Jag är inte den där tjejen som bara kan njuta av att gå hemma. Jag blir alldeles för rastlös.
Annars är det nog en massa mer saker jag saknar.
Mycket pengar, ett stort, fint hus och obegränsat med tillgångar. Det saknar jag, men det är aldrig något jag haft, bara något jag vill ha...

Dag 27 – Min favoritplats

Min absoluta favoritplats här på jorden är vår sommarstuga.
Det är vackert där. Där tillbringar jag den mesta av min tid på sommaren. Jag badar, vilar, solar och bara tar hand om mig och umgås med min familj.
Mamma och pappa bor där hela somrarna och jag kommer nog sova i gäststugan en del i sommar tillsammans med min familj

.
Utsikt från vår stuga

Dag 26 – Mina rädslor

Jag är rädd för att förlora den underbara familj jag har.
Det är min största rädsla. Att Jocke en dag ska tröttna på mig och försvinna ut ur mitt liv.
Ibland räds jag till den milda grad att jag börjar fundera hur jag ska ändra mig för att hålla honom hos mig.
Jag är dock duktig på att faktiskt berätta för honom när jag känner så.
Jag är såklart rädd om min son. Rädd att han inte ska få det bra i livet. Att läsa specialpedagogik kan ibland vara mindre bra för en småbarnsförälder vill jag lova.
Jag är rädd om mina föräldrar och syskon. Man vill alltid sina närmaste det bästa. Så är det.

Annars har jag vanliga fobier.
Jag är rädd för ormar. Helt galet rädd för dem är jag. Gillar inte ens att se dem på tv.
En annan av mina fobier är hårstrån. Mina egna lika mycket som andras. Fy tusan vad jag hatar dem!
Nu när jag ammar så lossnar en halv ryamatta varje dag och jag borstar håret innan jag kliver in i duschen bara för att minska mängden som skall tvingas fastna på mina händer.
Jag betalar extra på vandrarhem och liknande för att få egen toalett då jag vägrar stå i en dusch som kan ha hår på golvet.
Mmmm. Lite udda fobi, men besvärlig är den då jag har med hår att göra hela tiden...

Dag 25 – En första

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här, men
En första. Ja i lördags var det mitt första dop. Alltså inte det första dopet jag någonsin varit på, men mitt första dop med mitt eget barn.
Var orolig att Viggo skulle gråta och vara arg under cermonin, eftersom han var galen när vi provade klänningen första gången.
Han sov dock igenom alltihopa. Han vaknade en stund när prästen döpte honom och blötte huvudet.
Då passade han på att ge prellen ett leende också innan han kom tillbaka till mig och somnade om.
Min gamla klasskompis Pernilla var solist och sjöng sångerna Det gåtfulla folket och Vart du än går. Jag grät mig igenom sångerna. Fylldes av så mycket känslor så allt bara svämmade över.
Tårarna rann oavbrutet och sminket blev helt sabbat, men det var skit samma. Det var så vackert så jag skäms inte för att jag bölade.
Ja det var väl en första om något. Kommer nog bli fler dop då jag inte är färdig med barnafödandet ännu, men detta var mitt första.

Dag 24 – Det här får mig att gråta

När jag och Jocke varit tillsammans ett tag började jag drömma mardrömmar om att han inte var snäll med mig. Jag kunde drömma att han hade andra bakom min rygg eller till och med framför mig eller att han försvann ifrån mig.
Jag kunde vakna av att tårarna sprutade och jag grät hejdlöst.
Ibland kunde Jocke vakna av att jag grät i sömnen.
Han tyckte det var jobbigt att jag drömde sådana hemska saker om honom, men det är ju inte hans fel att det är på det viset. Det sitter i sedan mitt förra förhållande.

En tv-serie jag ofta gråter till är Greys. I love kyssarna i den serien. Vet inte varför, men så är det. Då gråter jag ofta. När det är sorgligt i serien gråter jag, när det är roligt, vackert och ja allt det där.

Jag gråter till musik. När jag var med barn började jag alltid gråta när de spelade Train. Hey Soulsister eller Shakira- Waka waka. Tårarna bara rann. Varför vet jag inte, men vem kan förklara alla konstiga saker man har för sig när man är gravid.

Jag är som sagt en grinolle så jag gråter till det mesta. Vare sig det är roligt, tråkigt, sorgligt eller vackert wså kan jag fälla en tår.
Fråga min sambo. Ha undrar nog om det är något fel på mina tårkanaler ibland..

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

När jag känner mig nere och ledsen finns det ingen som kan få mig att må bra igen som Jocke kan.
Han tar tag i mig och håller om mig hårt och länge. Sedan får jag gråta om jag vill och han torkar och pussar bort alla tårar. Han kan tala om för mig att jag har fel när jag tänker dåliga saker om mig själv. Det är precis vad jag behöver när jag är ledsen.

Viggo får mig att må bra när jag har en dålig dag. Ett flin från honom så är man såld och måste skratta igen. Vilken förmåga barn har egentligen.

En annan sak som jag mår bra av är faktiskt att baka och laga mat. Jag tycker det är fruktansvärt roligt. Jag bakar alldeles för sällan. Nu har jag bakat i några dagar inför dopet och det går egentligen riktigt fort och är oerhört roligt. Jag är själv halvdålig på att äta upp kakorna, men jag gör dem gärna. Ska nog ta för vana att handla hem bakgrejjor när vi månadshandlar.
Laga mat lika så. Jag älskar att laga mat. Tyvärr fastnar man ibland och lagar samma och samma mat om och om igen, men så plötsligt kommer man på något nytt och så gör man det.
Nu ska jag försöka bli bättre på att laga varierad mat.
Som sagt. Att baka och laga mat får mig att må bra. Jag blir glad av det.

Appropå att bli upprörd.

Imorse klockan 03,35 vaknade Viggo och var hungrig. Han hade sovit förvånansvärt lite med tanke på det man blivit bortskämd med nu de sista dagarna.
Det var bara att klämma i honom lite Minifom och sedan amma. När han var mätt påbörjade vi kampen om rapen. Det är en kamp vi har VARJE natt. Han vägrar rapa. Jag guppar, klappa, bär och ruskar, men inte ett ljud (förutom en massa stön från hans sida för att jag stökar med honom när han vill sova) kommer ut.
Till slut är det bara att bädda ner honom och vänta på att han ska bli arg eller ledsen när den väl kan tänka sig komma ut.
Nu var klockan strax efter 4 och vi hade bytt blöja och han hade lagt sig i sin säng igen. Han var klarvaken. Han låg och skrattade, pratade och viftade med armar och ben. Om jag släckte lampan började han tokgrina för då såg han ju inte sina gubbar i mobilen.
Jag tände då lampan i mobilen så fick han ligga där och prata en stund.
Dåhör jag att det piper på nedervåningen. En lång ramsa med svordommar lyckades jag få ur mig medan jag tog mig ner för trappan. Jag inser att vi glömde stänga av baby-vakterna igår när vi gick och la oss så nu var de urladdade och föräldravakten stod nere och pep.
Jag stängde av båda vakterna och gick och la mig igen.
Precis när jag höll på att somna till hans prat hör jag ett smatterband gå av och blöjan var full.
Upp och byta en full skitblöja och så ner med honom i sängen igen. Denna gången lyckades jag få in nappen i munnen på honom, men han viftade på och fortsatte samtalet med gubbarna.
Jag la mig i min säng igen och precis när jag håller på att somna igen så går ännu ett smatterband igång. Ny full skitblöja och bara att byta igen.
Någon rap har jag ännu inte hört av.
05,20 somnar Viggo och jag någon sekund senare.
Klockan 7,22 vaknar lilleman igen och då är det dags för morgonens medicinutdelning. Två doser vitaminer, Semper magdroppar och Minifom. Sedan tutte på det. Han somnar om vid 08,30 och vaknar igen 09,30. Då gav jag upp och sprang in i duschen medan gubbarna i mobilen fortfarande var roliga.
På frukosten var Viggo arg så han satt i mitt knä och grät medan jag slevade in gröt och rostis i snabb takt.
Efter den race-frullen tuttade jag och på dagtid är det minsann inga problem att klämma fram rapar i rask takt. Sedan på med kläderna och direkt ner i vagnen.
Jag gick ut och halkade mig till blomsteraffären och beställde doprosen och halkade sedan på en promenad.
Hemma igen så sover lilleman så gott ute i vagnen och har gjort det i snart 1,5 timme.
Dessvärre är ju baby-vakterna urladdade så jag vågar inte lägga mig ner och göra det samma eftersom jag måste springa skytteltrafik till hallen för att lyssna om lilleman vaknar.
Blä säger jag som är supertrött.
Ska be Jocke om en sovstund när han kommer hem. Han jobbar tidigt hela veckan och jag är så lycklig att vi får äta middag tillsammans hela veckan!

Nä nu är det dags att titta till killen i vagnen igen.
Hej så länge!

Dag 22 – Det här upprör mig

Just nu är jag upprörd över att det är så halt ute.
Jag var på promenad igår och idag och det var så halt överallt. Inge roligt alls att vara ute och gå. Jag slirar, halkar och far mest bara som en snorkråka efter vagnen och är livrädd att jag ska ramla i nedförsbackarna och tappa vagnen.
Det var super att komma ut i friska luften, men jag avskyr när det är halt.
Nu vill jag att snön på vägarna ska tina bort. Den får gärna ligga kvar på alla andra ställen utom på vägen.
En annan sak som upprör mig är att bli ifrågasatt för mina val som mamma.
Jag tänker börja jobba deltid i sommar. Mest för att jag tycker det ska bli skönt att komma ut lite, lilleman får tid med sin pappa och jag får träffa lite folk och vara på det jobb jag faktiskt saknar.
Det är ju bara några veckor, men ändå.
Då jag berättar det för några så tittar de på mig och säger rakt i ansiktet på mig att de kan inte förstå hur jag kan vilja börja jobba igen. De skulle då aldrig gå tillbaka till jobbet så tidigt. De skulle vara hemma så länge de bara kunde.
Ja, sa jag. Det är ju tur vi är olika. Nu har min son en pappa som är fullt duglig till att ta hand om vårt barn när jag inte är hemma och jag tror till och med att det är bra för dem att få egen tid tidigt i Viggos liv.
Jag tror ibland att den äldre generationen inte litar på papporna, men jag lovar. De är minst lika duktiga som vi. De kan allt utom att amma.

Så nu har jag blivit upprörd på två saker. Nu får det räcka för tillfället. Det är bara onödigt att reta sig. Jag är glad och det mår jag bra av!

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Jag minns när jag första gången träffade min Jocke.
Vi delade praktikplats på en skola. Han hade praktik genom arbetsförmedlingen och jag genom Högskolan.
Jag hade inte en aning om vem han var. Hade nog aldrig sett honom förut.
Han sa inte ett ord till mig under de första dagen. Jag undrade varför.
När skolbarnen gått hem hade lärarna planering och jag och Jocke skulle sätta oss och rätta lite böcker. Jag tänkte att skulle vi nu sitta såhär i minst två timmar, mitt emot varandra, och inte säga ett ljud. Nej, det gick inte. Jag minns inte vad jag sa, men det var något roligt för han började tokskratta och sedan var isen bruten.
VFU:n blev en rolig period. Vi hade massa skoj och barnen tyckte om oss.
Efter praktiken började vi gå på promenader tillsammans och umgås. Jag bodde med en kille då så vi var bara vänner.
Jag hjälpte honom att söka till Högskolan. Han var lite sugen på att läsa till historielärare. Vi fyllde i ansökan och skickade in den.
Han kom in och flyttade till Umeå. Jag tyckte det var jättetråkigt.
Vi hördes inte på några år, men jag tänkte på honom ibland och hoppades han hade det bra där uppe. Själv flyttade jag till Stockholm.
2008 kom jag hem och började jobba på skolan här hemma. Jockes lillasyster började då förskoleklassen, men Jocke bodde ju fortfarande inte på hemmaplan så honom såg jag inte. Hörde dock om honom lite då och då.
En dag på hösten sa Fanny att henne sbror skulle hämta henne på fritids. Jag blev jätteglad över att han skulle komma. Jag gick och väntade och väntade.
Jag blev skickad upp till köket för att hämta något. Var borta någon minut bara. När jag kom ner igen hade Fanny och Jocke precisa gått hem. Jag blev superbesviken.
Några veckor senare hade förskoleklassen julfika för föräldrarna. Jag kom till jobbet lite tidigare och träffade Johnas så vi satt och pratade en stund. Så plötsligt kommer Jocke och går. Jag blev så glad så jag hoppade upp och gav honom en kram mitt bland alla människor.
Han hade kvar mitt nummer. Jag hade dock inte kvar hans (av speciella skäl), men fick det igen.
Vi började prata på msn och på juldagen följde han med mig hem.
Sedan träffades vi så ofta som möjligt, men tog det lilla lugna. Midsommarafton 2009 blev vi officiellt ett par, men det hade vi varit ett bra tag i skymundan redan.
Sedan dess är det vi.
Han är min bästa vän, den jag älskar och den jag ska dela resten av livet med hoppas jag!

Dag 20 - Den här månaden

Men jag är för dålig. Nu har jag missat igen.
Okej. Nu kör vi.

Den här månaden är det mars. Det är massa människor som fyller år.
Gina, Pelle, Tessi, Melvin, Ante, Elin och Katarina.
Det blir mycket kalas och paket. Jag älskar kalas.
Den 12:e ska Viggo döpas. Det ska bli roligt.
Jag har bakat till dopet, mamma har bakat, syster ska hjälpa mig med tårtorna och dagen innan ska det dukas. Om Linda har kommit hit då skulle hon kanske hjälpa mig.
Imorgon ska vi prova dopklänning. Vi skulle ha gjort det idag, men jag glömde helt enkelt bort det.

Denna månad har börjat bra med att Viggo sovit nästan hela natten. Bara vaknat en gång och ätit mot för tidigare tre. Hejja hejja! Bara att hålla tummarna att det håller i sig.
Vi ska på återbesök på Neonatalen och Viggo ska få träffa sjukgymnasten igen.
Lilleman ska även få sin första vaccinationsspruta.
Det blir nog en mycket otrevlig upplevelse och Jocke vägrar följa med.

Jag vet inte så mycket mer om denna månad. men det är ju en hel del saker som skall bockas av innan april tar över.
Jag hoppas vädret blir lite bättre snart och att denna blåst ger upp och försvinner.
Soliga dagar och plusgrader efterlyses!

Dag 19 – Detta ångrar jag

Jag halkade lite efter här, men nu ska jag skärpa till mig....

Detta ångrar jag.
Jag ångrar att jag lät mig hamna i klorna på någon som förstörde mig bit för bit.
Någon som stampade på mig och min självkänsla och som toppen på berget faktiskt gav sig på mig både fysiskt och psykiskt under två års tid (när det fysiska till slut gav med sig, blev det psykiska värre).
Jag stod bara där och lät det hända. Lät mig hjärntvättas. När mina vänner gjorde allt för att hjälpa mig och när jag sträckte ut handen för att få hjälp blev det besvarat med anklagelser att det kanske var mitt eget fel. Jag ångrar att jag inte vågade stå upp och försvara mig när jag och min familj skulle få skulden för hur jag blev behandlad.
När jag så tog mig loss var jag i ett uselt skick. Jag klarade inte av att bo ensam. Jag var 28 år och sov i min mammas säng för att jag inte ville vara ensam.
Jag fick en egen lägenhet som stod tom första halvåret. Jag ville inte vara ensam.
Bit för bit skulle jag försöka laga mig igen.
Efter att ha träffat några psykologer insåg jag att de inte kunde hjälpa mig. De ställde inte de rätta frågorna enligt mig.
Så en dag slog ödet till och en hel del saker hände samtidigt.
Information nådde mig som defenitivt avslutade detta destruktiva förhållande. Jag flyttade in i huset på riktigt, jag åkte utomlands med mamma och hennes vänninor (jag var yngst med minst 25år) och som finalen på det hela så träffade jag Jocke.
Den onda cireln var bruten. Därefter har mitt liv gått ständigt uppåt, men ännu i denna dag kan jag få svår ångest, drömma mardrömmar och må riktigt dåligt.
Jag ångrar att jag lät mig hamna i det, men hade det inte hänt hade jag nog inte varit där jag är idag.