Livet som ~Jennie~

Länge sedan jag skrev.
Tänkte jag skulle försöka sammanfatta den långa tiden vi haft nu med Viggo och hans hosta....

Viggo har varit dålig en längre tid.
Det hela började med en förkyldning med hosta. Han snorade och hostade i någon vecka.
Vi gick till doktorn när han började hosta så han kräktes.
Läkaren svarade med att det kunde vara bra för barn att hosta lite och träna immunförsvaret.
Jaha, men hur länge då då?
Efter en del diskussion fram och tillbaka så fick vi Mollipect som skulle ges tre gånger per dag.
Samma natt vi varit till läkaren kunde inte lilleman sova. Han skrek och grät i princip hela natten.
Vi turades om att bärsa, vyssja, krama och trösta, men inget hjälpte. Han sov någon timme, men var mest ledsen.
På dagen efter var han piggare igen och vi körde på med hostmedicinen och trodde det var en dålig natt bara.
Så kom nästa natt. Samma ledsna pojke och samma hosta.
På morgonen hade jag fått nog och ringde upp igen på VC och vi fick komma till en ny läkare.
Det visade sig att han hade fått öroninflammation och det gjorde ju superont att ligga ner på natten. Penicilin fem dagar.HOstan skulle nog försvinna den med trodde läkaren.
Fem dagar passerade och öronen blev bra, men hostan hängde kvar.

Nu kunde jag vakna på natten och höra att lilleman inte fick någon luft. Han hostade så han tappade andan eller så kräktes han. Han började även få förhöjd temp. Den kunde skifta mellan 37,4-38,7 flera gånger per dag. Upp och sedan ner och så upp igen.
Efter ännu någon vecka ringde jag IGEN och sa att hostan går inte över.
Tillbaka igen, Flytande bricanyl fick vi denna gång och skulle ge honom upp till tre gånger per dag.
Jag började bli säker på att det var något fel på Viggo. Han hostade så han tappade andan eller krätes. Hans feber hoppade upp och ner, men han var glad, pigg och åt som han skulle och då anses man tydligen inte som sjuk enligt läkare.
En dag var det bara för mycket för mig. Jag grät i princip hela dagen. Ingen lyssnade när jag förklarade att något var fel på honom.
Jag ringde sjukhuset och försökte få hjälp. De var inte mycket till hjälp. Så länge han åt så var det ingen fara.
Efter någon time fick jag ringa tillbaka till sjukhuset då han skrikit i nästan en timme. Jag bad att få komma in och få hjälp. Svaret blev att jag skulle stanna hemma och ge honom alvedon och se om det gav med sig.
Det var en lång ledsen dag.

Nu hade lilleman hostat i nästan nio veckor så jag ringde VC ännu en gång och förklarade läget och bad om råd.
All ordinarie personal var på konferensresa så jag pratade med en tjej som abetade där under tiden-. Hon skulle konferera med läkaren och ringa tillbaka till mig.
Under tiden skulle jag passa på att ge Viggo frukost. Han var inte så sugen och blev grinig så jag tänkte jag skulle lägga honom så han fick sova en stund. Då började han gråta. Han grät och det blev värre och värre. Jocke försökte trösta och hjälpa, men gråten eskalerade till skrik och till slut stod Viggo i sängen med armarna rakt ut och bara skrek.
Då fick jag nog, ringde tillbaka till VC och sa att det fick göra hur fan de ville, men nu kom jag upp med min son. För att de inte skulle missa hur ledsen han var så stod jag i samma rum.
Sköterskan sa att det vara bara att komma upp direkt och det gjorde vi.
Hon stod och väntade på oss när vi kom och vi fick komma in på ett rum. Han hade lugnat sig något, men gnydde lite då och då.
Läkaren kom in och undersökte honom. Han kunde känna att Viggo var öm i magen, men visst einte om det var magknip eller det faktum att han hostat så länge att han fått ont.
De passade på att ta blodprov. Man kollade sänka och blodsocker. Diabetes hade han inte i alla fall. Läkaren tyckte vi skulle ringa direkt när läkarna kom tillbaka och be dem starta en utredning. Har lilleman hostat så länge är det dags att ta reda på varför.
Sagt och gjort.
Förra torsdagen ringde jag VC för femte gången och sa att jag nu skulle träffa Viggos husläkare Per. Det fick jag. Klockan 11 samma dag var vi välkomna.
Strax efter 11 fick vi komma in. När Per kommer in till oss berättar han att han suttit och läst Viggos journal och vill gärna att vi ska berätta hela förloppet. Jag förklarar allt från början till slut. OM alla samtal, medicinen, febern, hostan och öronen.
Han lyssanr hela tiden och pratar med Viggo.
Han lyssnar på Viggos lungor och säger sedan något jag funderat på länge.
Viggo har troligtvis fått förkyldningsastma. Det är vanligt framförallt bland barn som är för tidigt födda.

Vi får astmamedicin och en inhalator. Viggo ska "puffas" två gånger per dag. Det tar ungefär en vecka för medicinen att nå full verkan så nu jobbar vi på. Han HATAR verkligen att inhalera. Masken är dum och andas vill han inte, men det går liiiite bättre varje dag så snart så funkar det nog fint.
Jag tycker han verkar lite piggare och hostar inte riktigt lika ofta. Jag håller tummarna att det ska bli bättre nu.
Det har varit en lång tid vi gått igenom, men som sagt, Kanske vi ska lyckas få bukt med denna hosta nu så han får sova på nätterna.

Ja det var det långa inlägget.
Jag kan lova att det inte bara är roligt att vara förälder. Man blir så sjukt orolig när något inte är bra.
Jag kan känna mig som värsta hispiga mamman, men denna gång hade jag rätt. Det var rätt att inte ge mig.