Jaha. Ska jag försöka mig på en berättelse om söndag och måndag då.
Min bebis är det viktigaste för mig och man blir ju så orolig när det händer saker kring den.
Jaha, som sagt.
Jag sov som en kratta på natten mot söndag. Var upp flera gånger som vanligt och kissade.
Sista gången var väl vid 8 eller halv 9.
När jag sätter mig på toan ser jag med mina tröttaste ögon att det verkar vara blod i mina byxor.
Plötsligt sitter jag där klarvaken och funderar. Jaha. Vad beror detta på nu då? Vad har hänt på dessa timmar som passerat sedan sist jag var på toan?
Jag sitter ganska länge. Vi pratar säkert en kvart som jag sitter och har en inre dialog med mig själv på toan.
Är det slemproppen som gått? Är det något med moderkakan? Har jag ont någonstans?
Jag konstaterar att ont har jag inte, men benen börjar domna lite eftersom jag nu suttit ett tag.
Jag samlar mig, kliver upp och går ner.
Jag försöker läsa lite på internet, men det enda jag lyckas googla fram om ljusa blödningar är missfall och min bebis rör sig minsann så det stryker jag från listan.
Sitter bedövad en stund till och försöker få mig själv att agera på något vis.

När klockan är 10 ringer jag min älskade BM.
Jag tror jag väcker henne. Jag ber om ursäkt för att jag stör, men jag visste inte vem jag skulle ringa.
Jag förklarar vad som hänt och undrar vad jag ska göra för jag kan inte tänka ut det själv just nu.
Hon tycker jag borde åka ner till sjukhuset så de får ta en titt på mig. Okej...
Hon säger att jag ska ringa numret jag fick av henne som går till förlossningen och prata med dem där så hjälper de mig var jag ska ta vägen. Mhm..
Hon försöker lugna och säger att det är inget att vara rädd för, men lika bra att åka ner för att ta en titt. Aaa......
Jag säger inte mer än tre eller fyra ord på hela samtalet tror jag..

När jag lagt på letar jag reda på numret till förlossningen och ringer dit. Det är upptaget.
Då kommer jag på att jag har ju faktiskt en sambo på övervåningen som kanske vill ha någon form av information om vad som händer.
Jag tassar upp för trappan och väcker honom, gör ett försök att förklara och väcka utan att verka hysterisk och rädd. Jag lyckas ganska bra förutom att tårarna börjar rinna oavbrutet. Jag gråter inte, men det rinner tårar i överflöd. Jag är ju orolig.
Jocke kliver upp och klär på sig och jag går ner och ringer igen till förlossningen. Denna gång får jag svar.

Jag förklarar igen vad som hänt och de ber mig att komma ner med en gång.
Sköterskan ger mig några sista ord innan vi avslutar.
"Nu åker du direkt hit ner och skulle det bli något efter vägen så ringer ni efter ambulansen".
Mhm,, Var nog allt ja fick fram igen och tackade och la på.
Skulle vi stressa in eller?
Ne, vi kör på lagliga sidan hela vägen ner. Vi har inte hunnit duscha eller fikat. Vi bara åker. Tänkte väl att de skulle ta en titt så får vi åka hem sedan.
Vi kommer in strax innan 12 och får då komma in på förlossningen.
Det fanns inga mottagningsrum lediga utan vi fick lägga oss i en förlossningssal.
Tja, det är ju intressant i sig. Här ska man ju hamna om några veckor. Det blir en liten preview.

Två sköterskor kommer in och ställer frågor om hur mycket jag blödit och om jag har ont och så vidare.
Jag kan lova att när det handlar om bebis är inget privat och känsligt.
De ville titta i mina byxor och om jag hade någon binda så ville de se den med.
Ja det var bara att visa upp det.
Sedan fick jag lägga mig i sängen och de kopplade upp mig mot en dator och gjorde en CTG-kurva. De mäter bebis och mammans hjärtljud, samt tog mitt blodtryck.
Jag fick ligga i denna maskin en stund och lyssna på när lillfisens hjärta tickade på.
Min underbara sambo satt bredvid och höll handen och bara fanns där hela tiden.
Sköterskorna kom in ibland och tittade till oss och tog sig tid att visa lite vad som fanns inne på rummet. Lustgas, bubbelbadkar och säng till pappan. Det var vad jag minns att hon visade.
När de mätt bebis ett tag så fick vi sitta och vänta en stund.

Sedan blev vi visade till ett annat rum. Där träffade vi en läkare som ville göra en gyn-undersökning med. Jocke såg lite blek ut och frågade om han skulle vänta utanför. Läkaren visade dock honom till min huvudända och där fick han stå och hålla min hand.
Han tyckte att instrumenten som skulle in såg ut som stora vinkeljärn man får med i en Ikea-möbel.
Inte var det skönt, men å andra sidan är det sällan det när man gör en sådan undersökning.
Jodå. Läkaren kunde se en strimma blod där inne, men kunde ej se var den kom ifrån.
Hon valde att skriva in oss på BB. Vi blev förflyttade till BB-avdelningen (avdelning 12 tror jag den heter) och fick oss ett eget rum. u var klockan runt 14 och vi hade fortfarande inte fått i oss frukost. Alla vi var hungriga.

När vi fått rummet och blivit inskrivna gick vi ner till sjukhus-restaurangen och köpte med oss mat upp till avdelningen.
Vi passerade även jourbutiken och där gick jag bananza på godis. Jag har inte ätit godis många gånger under denna graviditet, men nu ville jag ha. Jag köpte tre juleskums tomtar, en rulle center och en gott och blandat-påse som jag delade med Jocke.
Vi åt och fikade på avdelningen.
Jocke gick för att träffa en kompis som kom till sjukhuset en stund och jag lade mig och vilade.
Vi skulle eventuellt bli utskriven på eftermiddagen, men de ville ha oss under observation under dagen.
Vid 18 tiden kom de in igen och gjorde en ny CTG-kurva och försvann sedan ut ur rummet. En läkare skulle ta en titt på kurvan och komma tillbaka.

Fortfarande gällde att alla bindor skulle sparas och visas upp för sköterskorna. Jag lovar att det kändes sådär, men vad gör man inte.
Efter en stund kom sköterskan tillbaka och sa att läkaren gärna ville behålla oss över natten för att se så inget startade. Eftersom lilla bebis ligger med rumpan först så blir det kejsarsnitt om den skulle få för sig att komma ut nu.
Jaha.
Jag frågade om Jocke fick stanna och det fick han. De rullade in en säng till. Jag hade fått middag på avdelningen, men Jocke måste gå ner och handla. Självklart hade butiken och restaurangen stängt så han blev utan middag.
Det blev många mackor på kvällsfikat istället. Det ingick kvällsfika och frukost för papporna.

Natten var jobbig. Jag hade ont överallt och snarkar numer värre än värst. Jocke fick med andra ord inte heller sova mycket den natten.
På morgonen åt vi frukost och sedan kom en sköterska in igen. Det var dags för CTG-kurva nummer tre.
Om denna kurva var fin skulle vi få åka hem.
Blödningen hade upphört helt och jag hade inte haft en enda sammandragning under detta besök på sjukhuset så det var bra.
Kurvan var fin och vi skulle få bli utskrivna. Detta besked fick vi klockan 9.

Sedan blev det en fruktansvärt lång väntan. När klockan var halv 12 gick jag och frågade om de tänkte skriva ut oss snart.
Ja det skulle kolla, men det var nog på gång snart. Jocke hade inte fått i sig något sedan frukost och inte jag heller för nu skulle vi äta lunch tillsammans.
Vi gick ner till restaurangen och köpte en fika medan vi väntade.
Strax efter 13 kom vår sköterska in och undrade om vi var kvar fortfarande.
JO, jag väntade fortfarande på att få tillbaka min mapp och bli utskriven. Hon försvann någon minut och kom sedan in och sa att läkaren trodde hon varit hos oss.
Ja, det var hon vid 9. Jag ville bara bli utskriven och få min mapp och åka hem!!
Oj oj. Miljoner ursäkter. Det hade blivit ett missförstånd. Sköterskan trodde jag väntade på läkare och läkare visste att jag bara villa ha min journal.
Eftersom min sköterska var världens snällaste och sötaste så förlät jag henne allt och blev utskriven.
Hon gav både mig och Jocke en stor kram innan vi gick och önskade oss lycka till med vår busbebis.

Bebis visade upp sig för ALLA sköterskor som var in på vårt rum. Lilla huvudet stack upp och småfötterna spretade upp på sidan. Alla kände och klämde och log.
En liten showare redan i magen.
Som sagt. Vid 13.30 var vi utskrivna och åkte direkt på McDonalds för att äta.

Ja. Det händer saker när man är gravid. Helt klart!
Detta var ingen hemsk upplevelse, men man blir ju klart orolig så fort något inte är som det ska.
Nu är vi hemma igen och alla mår bra.

Tänkte lägga ut lite värden och prover jag tagit under min tid som gravid.
Kanske är skoj att läsa ibland.

Det har ju liksom hunnit bli några besök hos Barnmorskan nu.
Vikten är hur stor uppgången varit sedan senaste besöket.


Inskrivning 27/5
Graviditetsvecka: 8
Vikt: Startvikt +/- 0
Blodvärde: 147
B-glukos: 6,2
Blodtryck: 110/70

Besök 2: 9/7
Graviditetsvecka: 13
Vikt: +1,1kg
Blodvärde: 133
B-glukos: ----
Blodtryck: 120/70
Fosterljud: 160

Ultraljud 1: 16/8
Graviditetsvecka: 19

Besök 3: 20/8
Graviditetsvecka: 19
Vikt: +0,8kg
Blodvärde: 127
B-glukos: 6,1
Blodtryck: 110/65
Fosterljud: 140
SF-mått: 20cm

Besök 4: 19/9
Graviditetsvecka: 24
Vikt: + 1,1kg
Blodvärde: 132
B-glukos: 6,1
Blodtryck: 120/80 (här tyckte BM att trycket var lite högt)
Fosterljud:145
Fosterläge: Huvudet nedåt, rörligt
SF-mått: 26 cm

Besök 5: 18/10
Graviditetsvecka: 28
Vikt: +1,2kg
Blodvärde: 116
B-glukos: 4,7
Blodtryck: 115/70
Fosterljud: 140
Fosterläge: Huvudet nedåt, rörligt
SF-mått: 29 cm

Besök 6: 11/11
Graviditetsvecka: 31
Vikt: + 2,1kg
Blodvärde: 122
B-glukos: 6,7
Blodtryck: 110/70
Fosterljud: 145
Fosterläge: Huvudet nedåt, rörligt
SF-mått: 34 cm

Sockerbelastning: 12/11
B-glukos innan test: 4,7
Dricka 3dl sockervatten och sedan sitta och vänta i två timmar
B-glukos efter test: 6,1
Ingen graviditetsdiabetes!

Ultraljud nummer 2: 17/11
Graviditetsvecka: 32
Normalt med fostervatten, normala fosterrörelser.
Bebis ca 12,5% större än idealkurvan dock fortfarande normalstor.
Ligger i säte.
Bebis väger cirka 2200 gram.

Besök 7: 25/11
Graviditetsvecka: 33
Vikt: +2,9 kg
Blodvärde: 131
B-glukos: 3,5
Blodtryck: 120/80
Fosterljud: 140
Fosterläge: Sätet nedåt, ruckbart.
SF-mått: 34 cm

Den totala viktuppgången är såhär långt 9,2kg. Det har tagit en väldans fart på slutet och en stor bov i det dramat är allt vatten jag samlat på mig.

Ja, såhär ser mina värden ut såhär långt!
Det är ju ännu några veckor kvar så jag får återkomma med ännu en uppdatering kanske!

Även denna gång blir det ett lååångt inlägg, men det finns så mycket spännande att berätta!!

I eftermiddag var jag på ännu ett besök hos BM.
Numer går vi dit varannan vecka och det passar mig utmärkt. Jag tycker min BM är bäst och tycker det är så mysigt att åka dit.
Denna gång jobbade Jocke så lilla mamman fick följa med istället.
Sedan senaste besöket har jag hunnit med att göra en sockerbelastning och ett ultraljud.
Båda kom med bra besked. Inget graviditets socker och bebisen mådde bra inuti magen.
Det som kom fram under ultraljudet var det faktum att min bebis nu valt att lägga sig i säte, alltså med rumpan först.
Jaha. Det var nu utgångsläget för detta besök.
Vi började med att prata lite om mitt allmänna tillstånd och jag kan väl här i bloggen erkänna att jag börjar känna mig mer och mer sliten. Sömnen lyser mer och mer med sin frånvaro på grund av värkande leder i händerna och ett par höfter som också värker mer än något annat just nu.
Händer och höfter har mer och mer blivit ett problem även på dagtid då de gärna får för sig att värka.
Sedan bara den senaste veckan har jag lagt på mig en otrolig mängd vatten. Från knäna och nedåt är jag supersvullen. Fötterna är som stubbar. Lite otäckt att traska på dem ibland till och med.
Som tur är så har jag världens bästa arbetskamrater och bästa familj så jag får hjälp på med skorna varje gång. Jag får syrebrist av att dyka ner till fötterna.

Vidare så var det dags att ta lite prover.
Blodvärdet och blodsockret var toppen! Hon berömde mig mycket för att jag hållit så bra koll på järnet i min mat. Nu är snart mitt blodvärde tillbaka till vad det var innan jag blev gravid och det var starkt jobbat!
Blodtrycket hade ökat lite. Inte så att det var väldigt högt nu, men ändå högt nog för att man skall ringa i en liten klocka.
Blodsockret låg idag på 3,5 vilket är till och med lite lågt.
Vikten denna gång var inte rolig. Upp nästan 3kg på två veckor. Christel trodde dock att det mesta bestod i vatten. För som sagt. Vatten har jag dragit på mig i överflöd.

Jaha. Så var det dags att lägga sig på britsen och känna hur bebis låg i magen.
Så fort jag lagt mig ner så startade min stjärna sin show.
Direkt kom en fot (som jag trodde det var) rätt upp i luften. Magen blev som en kon.
Christel började genast känna och klämma på magen. Hon identifierade min fot till det lilla huvudet. Det var huvudet som stod rakt ut och strax nedanför revbenen på höger sida kom foten ut med full kraft. Hon skrattade mycket och sa att hon visste inte om hon sett något liknande.
Jag förklarade att det var såhär vi hade mys på morgonen. Vi klappade och bebis sköt ut kroppsdelar åt alla håll.

Vi kunde dock konstatera att bebis fortfarande ligger med rumpan nedåt och tidigare har det varit rörligt. Denna gång gick det inte lika bra att röra. Det går att rucka, men sitter mer fast än tidigare.
Bebis verkar ligga på detta vis och vara nöjd med det. Visst kan h*n få för sig att vända på kroppen, men hur stor chansen är var ovisst.
SF-måttet denna gång var dock det samma som förra gången. 34cm. Jag kände på mig att magen inte växt något utan det är bebis läge som gör att magen skjutit iväg.

Vi pratade om hur jag ställde mig till kejsarsnitt. Jag gör vad som krävs för bebis. Jag vill ju dock gärna att h*n föds nästa år, men Christel såg inget hinder i att jag skulle få bestämma det om det blir planerat snitt.
Det skall dock in ett vändningsförsök om inte bebis har lust att fixa det på egen hand.
Ett vändningsförsök görs i V.37.
När jag är i V.37 är det julveckan.
Vändningsförsöket är en 50/50 chans att det funkar plus att det kan starta igång en förlossning och leda till akut snitt.
Jag ska villigt erkänna att jag har ingen som helst lust att ens försöka mig på detta.
Jag hoppas bebis självmant annars kan jag lika gärna vänta till V.39 och ta ett planerat snitt. Det måste jag väl kunna bestämma själv eller???
Ja, bebis kanske har slagit en kullerbytta om två veckor igen och då behöver jag inte fundera på dessa saker. Jag tar en dag i taget och är kär i min mage, bebis inuti och min bästaste Jocke under tiden!

Ja, som sagt, Det händer en hel del här på bebisfronten!
Det var mycket att skriva och jag vet inte hur många som orkar läsa ända hit!

Jag ska uppdatera mera, men det får bli separata inlägg.

Hej så länge!!

Denna vecka är fullproppad med saker att göra och mycket lite tid att få det gjort på.
Fast i slutändan brukar det ändå hinnas med. Jag är effektiv under tidspress.
Igår var det måndag och då jobbade jag hela dagen. Var hemma en timme sedan åkte ag och hämtade Jocke. Vi åkte hem, åt middag och myste vid tv:n sedan var den dagen slut.

Idag, tisdag ska jag till arbetsterapeuten klockan 11. Efter det blir det ett besök på ica och inhandla lite ägg så jag kan baka mig en sockerkaka. Samtidigt tänkte jag nog dammtorka HELA huset inför advent. Om tid och ork finnes ska jag även byta gardiner.

Onsdag är det min födelsedag! YAY! Jag är som barnen och älskar att fylla år. Öppna paket och fika tårta är det bästa som finns.
Jag har varit lite lat detta år med att baka, men det skyller jag på värkande, trött och gravid kropp. Orken är inte vad den brukar.
Ska även jobba på onsdag. Jobbar till 14 först och sedan ska jag fort hem och fixa tårtan och slänga i mig lite mat. Vill gärna ha hunnit med middag innan det ska fikas.

Torsdag är jag ledig från jobbet och då måste jag börja skriva på mitt arbete som skall lämnas in den 12dec. Det är ingen jätteuppgift så om jag bara parkerar rumpan på en stol i köket några timmar så blir det ju gjort, men som sagt, Jag jobbar bäst under press så det blir nog inte färdigskrivet då, men att börja är alltid ett plus.
På eftermiddagen är det dags för besök hos barnmorskan igen. Vi ska se om lilla bebis vuxit och om h*n är sugen på att vända sig rätt snart. Jag hoppas det.


Fredag är jag ledig på förmiddagen. Då blir det väl till att börja leta sig upp på vinden och se om man kan hitta allt adventspyssel och alla stakar som ska fram. Måste även passa in en dammsugning och lite golvtork.
Eftermiddag blir det jobbning.

Lördag ska det lagas mat för hela slanten. Detta ser jag också fram emot väldigt mycket. Då ska jag ha lite kalasmiddag för vännerna. Det bjuds på tre-rätters middag.
Menyn är ännu hemlig så den skriver jag inte ut, men har en vuxen meny och en meny för barnen. Som sagt. Denna dag kommer jag ägna helt till att laga mat och förbereda. Kvällen kommer bli mysig tror jag.

Söndag är det första advent. Som jag längtat. Då ska stakarna tändas och allt pyssel ska finnas på plats.
Då får jag dricka glögg och äta mig en pepparkaka utan att känna att jag tjuvstartat (fast det blir kanske lite tjuvstart på lördag ändå). Julskyltningen är så klart obligatorisk. Jag ska ta min älskling hårt i handen och promenera runt alltihop. Trasiga höfter eller ej!
Efteråt brukar det alltid serveras en årlig julgröt hos moster. Vi får väl se om detta infaller även detta år.

Ja, det är min vecka det. Även om det är mycket att göra så ser jag fram emot mycket av det också. Jag vet att jag sällan kommer vara göralös på dagarna. Det är då ett som är säkert!

Hej så länge!

Jag är en av de människor som älskar julen och allt som har med den att göra.
Just nu längtar jag till första advent så jag håller på att smälla av.
Jocke blir nästan besviken på att jag inte nämner min födelsedag som faktiskt kommer före, men det är som sagt bara första advent som hägrar för tillfället.
Tänk allt man får göra på just denna söndag.
Man får:
* Tända adventsstaken
* Tända första ljuset av fyra
* Dricka glögg
* Äta en liten lussebulle och någon pepparkaka
* Gå på julskyltning
* Ta fram alla tomtar och julpynt
mm, mm...

Jag satsar allt på samma dag. Det blir en hektiskt dag, men darling har lovat hjälpa till.
Okej. Jag kanske pyntar på lite dagen före så ljusstaken står där och är redo att tändas på söndagmorgon när vi ska mysfika.

Hejja hejja vad jag längtar!

Bebis mår bra och det är det enda som är huvudsaken!
Jag var riktigt nervös igår. Var rädd för allt som kunde vara fel. Vad skulle de hitta på UL?
Vi kom dit tre minuter i 10 och fem över 10 fick vi komma in. Hade en jättetrevlig sköterska som tog hand om oss och genomförde ultraljudet.
Det är verkligen så att ju större bebisen blir desto suddigare blir ultraljudet. Var mest bara en massa olika nyanser tyckte jag.
Lyckades finns ut ryggraden när den gled förbi och så hjärtat som klappade på i lilla kroppen.
Bebis är aningens större än det som räknas som idealiskt i denna vecka (jag är nu i vecka 33 eller 32+4 för att vara exakt). Min bebis väger cirka 200gram (12%) mer, men det ligger ändå inom ramen för normalt. Bebis kunde mycket väl gå upp mindre en period och hamna tillbaka på idelamåtten.
En annan sak jag fick veta var att min bebis ligger minsann i säte. H*n har rumpan nedåt och huvudet upp under revbenen på höger sida. Detta kan även bdra till det stora SF-måttet. Bebis sträcker på sig mer och tar mer plats.
Nu ska vi hålla koll på det och att bebis vänder sig rätt inom några veckor.
Om h*n inte gör detta själv blir man tvungen att åka till sjukhuset igen och försöka tvinga bebis att vända på sig. Detta skall visst inte vara helt skönt och smärtfritt har jag hört, men men. Allt för lilla fisen!
Efter Ul fick vi träffa förlossningsläkaren Jesper. Han var mycket trevlig och berättade att det som sagt inte var något fel på bebis utan h*n mådde bra där inne.
Han frågade om jag hade några frågor till honom nu när jag hade chansen att fråga en förlossningsläkare.
Jag var mest bara lättad att lilla bebis mådde bra så jag fick nog bara fram ett neeeee, jag tror inte det.
Jag frågade i alla fall hur det kom sig att min lilla fis ligger så ytligt. Att jag kan känna och se minsta lilla rörelse.
Han förklarade snällt att eftersom jag har min moderkaka bakom bebis, alltså mot ryggen så gör den att bebis ligger ytligt mot magen och gör att jag kan känna den extra tydligt.
Det gör mig inte så mycket, men visst är det lite småläskigt ibland att känna bebis under huden precis hela tiden.
Nu vet jag ju också att jag suttit och klappat huvudet och trott att det var lilla rumpan.
Allt känns i alla fall mycket lättare idag. Även om höfterna värker värre än vanligt idag så känner jag mig bättre och mer lättad.
Det är så skönt att veta att det alltid finns människor som tar hand om en. De är verkligen fantastiska att ta hand om gravida, oroliga mammor!
Min BM är bäst! Hon tar verkligen hand om en på bästa sätt och bryr sig om en på alla sätt och vis. Hon ringde upp mig på kvällen och frågade hur det gått.
Är inte det fantastiskt?

Idag är det då dags för Ultraljud igen.
Jag vet inte om jag kan säga att jag längtar, men samtidigt gör jag ju det.
Hade ett mindre melt down igår och grät mest en hel massa.
För mycket känslor i rullning plus ovissheten.
Trodde inte jag skulle kunna sova inatt, men jodå. Jag sov halvbra.
Vaknade bara för de vanliga kissbehoven.
Tyckte jag gjorde rätt i alla fall att jobba en liten stund på morgonen. Skulle varit hemskt att ligga hemma och fundera.
Jocke är såklart också orolig för vad som skall hända idag. Han funderar mycket och har blivit riktigt duktig på att kunna säga det också. Förut var han som en mussla och man förstod inte alls hur han kände och tänkte.
Han är grym min älskling! Han är flawless! Han är bäst!! Och det bästa av allt: Han älskar MIG!

Har miljoner frågor och funderingar i mitt huvud. Jag har skrivit ner en del frågor som jag kommit på. Vill ju inte missa något nu när man ska få träffa läkaren också.
Jag får väl återkomma med uppdatering när vi varit iväg.
Håll gärna tummarna ni där ute på att det ska gå bra och inte vara några tokigheter.

Hej så länge!