Dag 19 – Detta ångrar jag

Jag halkade lite efter här, men nu ska jag skärpa till mig....

Detta ångrar jag.
Jag ångrar att jag lät mig hamna i klorna på någon som förstörde mig bit för bit.
Någon som stampade på mig och min självkänsla och som toppen på berget faktiskt gav sig på mig både fysiskt och psykiskt under två års tid (när det fysiska till slut gav med sig, blev det psykiska värre).
Jag stod bara där och lät det hända. Lät mig hjärntvättas. När mina vänner gjorde allt för att hjälpa mig och när jag sträckte ut handen för att få hjälp blev det besvarat med anklagelser att det kanske var mitt eget fel. Jag ångrar att jag inte vågade stå upp och försvara mig när jag och min familj skulle få skulden för hur jag blev behandlad.
När jag så tog mig loss var jag i ett uselt skick. Jag klarade inte av att bo ensam. Jag var 28 år och sov i min mammas säng för att jag inte ville vara ensam.
Jag fick en egen lägenhet som stod tom första halvåret. Jag ville inte vara ensam.
Bit för bit skulle jag försöka laga mig igen.
Efter att ha träffat några psykologer insåg jag att de inte kunde hjälpa mig. De ställde inte de rätta frågorna enligt mig.
Så en dag slog ödet till och en hel del saker hände samtidigt.
Information nådde mig som defenitivt avslutade detta destruktiva förhållande. Jag flyttade in i huset på riktigt, jag åkte utomlands med mamma och hennes vänninor (jag var yngst med minst 25år) och som finalen på det hela så träffade jag Jocke.
Den onda cireln var bruten. Därefter har mitt liv gått ständigt uppåt, men ännu i denna dag kan jag få svår ångest, drömma mardrömmar och må riktigt dåligt.
Jag ångrar att jag lät mig hamna i det, men hade det inte hänt hade jag nog inte varit där jag är idag.

Det är tungt idag.
Jag började må dåligt redan igår. Känna att gråten satt i halsen och att allt kändes värdelöst.
Man känner sig som en elefant, man känner sig ful och man känner sig totalt värdelöst.
Det kändes bättre ett tag igår, men imorse var det här igen. Jag känner mig rent ut sagt sjuk. Jag vill inget annat än att krypa ihop under en sten och gråta, gömma mig och inte komma fram igen förrän det onda försvinner.
Jag vet att jag egentligen inte har någon anledning att känna mig så, men kan man styra hur saker och ting känns?
Jag kan heller inte se någon anledning till att Jocke skall vilja ha mig. En gammal, kvartsdepresseiv, överviktig och ful val. När jag har dessa dagar är jag säker på att han ska komma på att han gjort ett misstag. han som kan få vem han vill kan inte vilja stanna med en sån som jag.
Det värker i mitt lilla hjärta och det blir jobbigt att andas, men vad ska man göra?
Ge sig själv en käftsmäll och intala sig själv hur fel man tänker?
JO, jag har prövat (inte käftsmällen, men att resonera med mig själv), det gick sådär.
Nä, man får helt enkelt vänta ut det. Försöka hålla tårar instängd och dumma tankar borta.
Jag vet ju att det snart kommer gå över, men de dagar tankarna och känslorna är här är det jobbigt att finnas.

Det är mycket resande på gång och detta medför ju en viss ångest i lilla mig.
Eftersom jag har ytterst svårt att sova borta så förösker jag pendla allt vad som går.
Ska åka ner till Uppsala och plugga och har nu funderat och fixat så jag kan resa tur och retur på samma dag.
Jag åker ner på morgonen 06,00 och är hemma igen vid 20,00. Det kommer funka fint.
Sedan fick jag veta igår att min mamma fått tid för operation i stockholm i slutet av mars och jag har lovat att följa med.
då kommer jag däremot att bli tvungen att sova över utan min Jocke. Jag funderar dock på att be honom följa med.
Många tycker kanske att jag är mesig som inte vill sova ensam, men jag mår dåligt av det.
För det första är jag livrädd att drömma mardrömmar när jag är ensam. Det vet jag inte hur jag skulle klara. attvakna ur en av dessa hemska drömmar och det finns ingen där att hålla om mig. Min trygghet när jag drömmer dessa saker är att antingen bli väckt av Jocke eller att vakna själv och se att han ligger faktiskt där bredvid mig. Men tänk att vakna upp och han är verkligen inte där. Jag vet inte hur jag skulle känna eller uppföra mig då.

En annan sak är att jag sover urkasst när jag sover borta. Jag drar ihop mig till en liten mask och vaknar av att jag inte kan räta ut kroppen och inte vända på mig.
Min säng och att Jocke ligger i den och sover är min trygghet. Där törs jag sova trots att mardrömmarna kan tränga sig på när som helst.
Detta är ett intressant fenomen som uppstått senaste året. Tidigare sov jag borta jämt. Hade inga problem att sova borta, men nu är det såhär och jag försöker jobba på det genom att vi tillsammans kan sova borta och jag har faktiskt sovit borta en natt helt ensam på ett vandrarhem i Uppsala.
Sakta men säkert så tar det sig.
Hejja mig!

Helgen för mig har gått i tankarnas tecken.
Mycket som har flugit igenom mitt medvetande.
Jag har mått så dåligt vissa stundera att magen vänt sig ut och in.
Åkte på mens också, vilket inte hjälpte till ett dugg. Kanske snarare förklarade ett och annat.
Jag har mått illa, gråtit, haft sömnproblem och mitt i alltihopa varit kär och lycklig (vilken kompott).
Natten till idag kunde jag inte sova. Sista gången jag tittade på klockan var den över 1.
Jag visste att klockan skulle ringa 05,20, men vad gjorde väl det.
Jag låg och funderade över den otroliga reaktion som utlöstes i min kropp i helgen.

Det var på lördagen när jag och Jocke diskuterade en sak.
Vi är så sällan osams och vi var inte osams nu heller, men oense.
Han blev väl less på att jag stod upp och tänkte skita i det hela och gå min väg så han tog tag i min arm för att sätta mig ner. Han tog mig inte i handen utan i armen och jag fick panik.
Hela kroppen blev stel som en pinne. Jag fick inte luft och kunde inte röra mig.
Min stackars älskade vän förstod väl inte först vad det blev för fel.
Hela kroppen skakade och armarna var fastfrusna i en krampaktig position.
Jag visste att han inte ville göra mig nåt och det enda han ville var att jag skulle sätta mig ner så vi kunde prata och så denna reaktion.
Jag kan inte förklara den själv för jag vet inte varför det blev så.
När jag lugnat mig lite släppte krampen i kroppen och jag kunde släppa ner händerna i knät och sakta börja andas normalt.
På en minut var känslan över, men den kändes nog för honom som en hel livstid.
Förlåt mig för att jag säkert skrämde vettet ur dig. Det var aldrig min mening.
Jag vet med en sån säkerhet att Jocke ALDRIG skulle göra något för att såra mig eller göra mig illa. Han är alldeles för snäll, omtänksam och (ja jag törs säga det och tro på det också) kär i mig.

Inga kan älska som vi!

Nu är det ny vecka och nya tag. Jag mår bra idag och känner att inget kan ta det ifrån mig!

Blev väckt imorse av J.
Han ruskade i mig och ropade mitt namn. Jag kunde först inte vakna. Det värkte i hela kroppen och jag snyftade och ville bara att det skulle sluta göra så ont.
Mardrömmen var den värsta jag haft hittills.
Har alltid lyckas rycka mig ur drömmarna innan jag börjat råta, men nu gick det inte att sluta.
Smärtan går inte att beskriva.
Ofta kan jag inte somna om utan tårarna sprutar och kroppen här stel som en pinne. Jag drar ihop mig som i kramper och måste ta i från tårna för att kunna andas.

Det värsta med mina drömmar är att känslan sitter i halva dagen efteråt. Jag ser fortfarande bilderna framför mig. Jag får samma känsla och måste ta djupa andetag för att inte bara börja om med gråten igen.

Jag vet att de bara är just drömmar, men på detta sätt har jag aldrig haft dem förr.
Jag är så rädd att förlora min J att allt jag är rädd för kommer i mina drömmar. De sticker blädande sår i mitt hjärta.
det enda som kan få dem att sakta läka ihop är Js alla kramar och att han håller mig hårt när drömmarna varit framme.

Inatt klev jag upp och gick lite för att försöka skaka av mig känslan av att skrika. Det fungerade lite i alla fall.
Ofta ligger jag sedan och försöker att bara tänka på att sluta gråta och andas normalt. Någon gång under denna tid brukar jag somna utan att själv veta om det för nästa gång jag slår upp ögonen har jag sovit ytterligare några timmar.

Hur klänge ska mina drömmar komma till mig? När ska de försvinna. Jag är inte osäker på min baby. Jag misstror honom ingenting, men jag kan inte kontrollera varför de kommer och vet då inte heller hur jag ska bli av med dem.

Vad ska man göra?

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva.
Har spenderat natten med att drömma mardrömmar, ligga vaken och halvt om halvt gråta livet ur mig.
Idag ser jag hemsk ut och mår lika hemskt.
Ögonlocken är svällda och gör att jag får ont av att titta för länge, påsarna under ögonen är i size Ica-kasse, det värker i huvudet och näsan på grund av allt snor jag har samlat på mig och mina känslor skär stora sår i min kropp.
Jag har suttit och stirrat ut i tomma intet i flera minuter och försökt komma på varför jag är såhär. Jag önskar någon kunde ge mig svaret och ta bort allt dumt och ont som bor i mig.
MItt liv består till 99% av lycka över den fina, underbara människan som jag lever med, men den siata % består av det som gör ont från mitt förflutna och som har väldigt svårt att suddas ut.
Jag kom dock fram till en sak under dagen.
Den jag älskar ska inte må dåligt på grund av mig. Jag ska inte utsätta honom för något ont. Jag gör allt för min J för det är han värd.
Han står stark som en fura och håller om mig. Han frågar hur jag mår och håller om mig när jag behöver.
Han förtjänar inget annat än det bästa.
Jag älskar dig J!
Tack!

När jag slutade jobba idag skulle jag hämta bilen hos mamma och pappa.
De var inte hemma, men jag lovade vänta tills de var hemma igen(de var bara på affären en snabbis).
Jag satte mig och tittade i våra gamla almanackor.
Pappa har skrivit små anteckningar på varje dag och allt från små saker till stora händelser.
Jag bläddrade bakåt i tiden och fastnade på några små ord som pappa skrivit i marginalen augusti 2006. Idag flyttade Jennie till Stockholm. Vi är så ledsna.
Det gjorde så ont i hela min kropp. Min älskade mamma och pappa. Allt ont de fått gå igenom för min skull. HUr ledsna de varit och hur ont de har haft.
Jag led för deras skull och tårarna rann ner för kinderna.
Jag kan ändå inte påstå att jag varit en egoist för det är faktiskt fel ord att använda.
Jag var kontrollerad av en annan människa och inte kapabel att ta egna beslut.
Många gånger har jag fått utskällningar efter långa noter av människor för att jag utsatt mig själv och de som bryr sig om mig för oförklarlig smärta.
Jo, jag vet det och mina ärr kommer aldrig försvinna.
De syns inte poå utsidan, men det är fullt av dem på insidan.

Det enda jag kan säga är att jag en dag kommer vara starkare än många.
Jag är idag lyckligare än jag varit på lång tid och jag älskar min familj mer än jag kan förklara.
Och J. Hur ska jag förklara hur mycket jag älskar och värderar honom. Det går inte. Han var med och räddade mitt liv. Mina vänner är ovärdeliga. Även de var mina livlinor. De höll mig uppe.

Tack alla för att ni sett till att jag fått en chans till i livet!
Tack J för den du är och för alla dagar jag får vakna upp bredvid dig.
Tack mamma och pappa för att ni finns.
Jag hjärta er alla!!

Idag har det varit en riktigt dålig dag i mitt lilla huvud.
Ångesten har legat och värkt i mig.
Den har framkallat gråt, magont och en allmänt dålig status på min hälsa.
Har ändå försökt hålla mig uppe med en glad fasad och ett fejkat leende på läpparna.
Det finns ingen egentlig anledning till min ångest.
Den kramar mig bara som en boa och det krävs stor ansträngning för att inte hela jag ska gå i bitar.
Det susar i huvudet och jag är så trött så det svider i ögonen.
Tycker synd om J, men jag försöker faktiskt att inte visa honom. Tycker inte det är hans ok att bära. Han är bara snäll och kramar mig. Det är så skönt att det ibland smiter fram en tår eller två. Han är den bästa som finns i heöa världen och utan honom vore jag trasig. Han lagar mig!

Det kändes dock mycket bättre när jag och J åkte och hämtade hans saker idag. Han hade en hel del kartonger hos en kompis.
Jag fick riva och slita i allt möjligt och för en stund kände jag mig som barnen på jul igen. Massa saker som vi kunde stoppa in i skåpen. Så det blev lite mer vårat liksom. örut fanns inte en pryl som var hans i vårt hem. NU känns det bättre.
Vill inte att han ska bo i mina saker. Jag vill att vi ska bo med våra saker.
Vi köper ju allt tillsammans numer, men vill ändå ha några av hans saker här.

Imorgon är det jobb igen och tillbaka till verkligheten.
Jag undrar ibland om jag håller på att stressa ut mig. Hjärtat krånglar en hel del igen, men jag vill inte erkänna hur mycket. Vill inte oroa andra och tänker inte gå ner i tid. Det har jag inte råd eller lust med.

Nä, men fy vilket tråkigt inlägg detta blev. Mest bara en massa gnäll.
Tyvärr är det så jag känner mig idag. Gnällig..
Förlåt för det!

Vaknade imorse.
Andra gången jag drömmer mardrömmar.
Jag drömmer att jag är tillbaka i mitt fängelse. Jag är fast och rösten är där. Det kryper i hela kroppen och jag önskar att jag kunde vakna. Jag försöker skrika, men jag vågar inte så det blir bara en viskning. Jag går ewfter en stor skugga. Jag drar upp mina axlar, spänner kroppen och bara väntar. Snart kommer det. Skällsorden, hånen, allt det som vräkts över mig i omgångar kommer nu allt på en gång. Jag håller andan.
Då vaknar jag.
Skräcken sitter fortfarande i mig och jag måste dra ett djupt andetag för att få tillbaka all luft. Hjärtat hamrar i 220 och kroppen gör ont för att jag legat och spännt varje muskel i den.

Idag har jag ångest igen.
Har gråtit flera hundra liter och inte orkat göra nånting annat än att sitta i soffan och försöka samla ihop de trasiga människan som är jag.
Inte har jag valt bästa spellistan i spotify för det, men just nu är gråtmusik så skönt att ha.

Varför kan inte allt som gör ont försvinna nu när jag hittat det bästa som finns.
Jag önskar jag kunde förklara den känslan jag får av att se dig varje dag.
När hjärtat slår så hårt att jag är säker på att det syns på utsidan. När jag inte kan sluta le för att jag har den bästa av alla. Den finaste och snällatse människan som sätter fotavtryck på denna jordyta.
Hur ska jag få dig att förstå det?
Du är bäst och utan dig hade jag gått sönder.
Du gjorde mig glad igen.
Även om jag ibland får återfall av ångest så har du gjort mig till en lycklig människa!

Tack!

Igår sattes min självbehärskning på svåra prov.
Oväntad information kom över mig och det jag helst ville var att explodera, skälla och vara förbannad, men nej nej. Nu var det dags att ta tre djupa och fokusera.
Jag lyckades kanske inte helt, men jag stängde in det jag egentligen kände.
Gråten, den svikaren, bröt fram litegrann trots att den och jag har en överrenskommelse att inte visa någon annan att jag är ledsen.
Jag vill inte vara den som bryr mig. Vill kunna rycka på axlarna och inte låta saker och ting beröra mig, men blir man inte kall då?
Om man visar att man tjurar till kanske man inte får veta något mer sedan och så vill jag inte heller ha det.
Jag vill ju att du ska kunna säga saker till mig utan att vara nervös för att jag ska bli arg eller ledsen.

Vad är bäst? Jag vet ju inte och all min osäkerhet trillade över mig igen. Jag sjönk in i mitt rädda lilla skal och ville helst stanna bilen, springa rakt in i skogen och gömma mig.
Få vara ensam och vara så ledsen som jag kände mig.

Som tur är viker känslan undan för allt det glada jag känner. Fokus är tillbaka och jag mår bra igen.
Frågan är bara hur länge jag kan låta bli. Jag får höra att det är okej att vara arg och ledsen ibland. Ja, det kanske är det, men varför är jag så rädd för att vara det då?
Varför kan jag inte bara lägga mig på axeln och gråta?
Jag vill inte visa hur fruktansvärt liten, osäker och svag jag egentligen är.

Man ska bara se den lyckliga, glada och roliga sidan av mig. Det är ju den som är roligast och trevligast att ha med att göra. Sen är det ju den jag är 99,99999% av tiden.
Den andra sidan av mig är så liten, men den tar så stor plats i hjärtat när den väl infinner sig.

Jag har just tittat på PS. I love you.
Jag grät ungefär lika länge som filmen varade. Den var så vacker och den fick mig så klart att börja fundera igen.
Jag betämde mig en dag förra året att jag inte skulle gå till någon fler psykolog. Nu skulle jag hela mig själv. Hur var ännu inte klart, men det ingick inte piller i olika färger i min plan.
Inte en chans att jag skulle lösa mina problem med en burk piller. Med det menar jag inte att det är fel, men det var inte rätt för mig.
Jag började skriva ner allt. Allt som hänt. De som kommit och gått i mitt liv under tiden. Efter 20sidor la jag ner. Det var för påfrestande för mig. Ångesten blev värre av att bli förbannad och ledsen.
Jag raderade skiten och tog nya tag.
Jag pratade med olika människor som kom in i mitt liv.
Man frågar sällan en människa vad de varit med om i livet. jag hade inte haft något emot om någon bett mig berätta allt för dem. Radera hårddisken.
Jag kände aldrig att jag kunde gå till någon, sätta mig vid deras bord och be dem att bara lyssna trots att jag ibland bara ville få ut skiten.

Hur mesigt det än låter så blev jag min egen psykolog. jag berättade allt för mig själv. När någon lyssnade berättade jag och eftersom började trycket lätta.
Jag vet att jag inte bett någon om hjälp, men jag vill ju inte lasta någon med mina bekymmer. Det är min sten att bära, men ibland är den ganska så tung.

När man inte tror att det finns någon som kan känna något för en igen kan det vara en chock den dagen man måste inse att man faktiskt kan vara omtyckt.
Jag har försökt förstå att det kanske inte bara är fel på mig. Kanske det finns bra saker också och att någon har sett dem. Han kanske ser något bra i mig.
Jag undrar bara varför jag är så rädd att han ska hitta fel som jag tydligen har.
Tänk om han en dag inte tycker att jag är söt, snäll, och allt det jag faktiskt försöker och vill vara. Att veta att någon faktiskt tycker om mig är skrämmande för mig.
Solen har gått upp, men jag har varit i mörkret för länge så det tar ett tag att vänja sig vid ljuset.
Inuti mig råder kaos fortfarande. Vågar jag tro? Jag är rädd för det mesta.
Pratar jag för mycket? Hör jag av mig för ofta, för sällan? Säger jag rätt saker? Ser jag bra ut?

Jag vill inte vara för komplicerad heller. Det kanske också är jobbigt. Vem vill ha en sårad, osäker människa? Jag ska inte gråta. Bara när ingen ser.

Jag skrattar mitt i allt också för vet ni vad.
Jag är så förbannat glad.
Solen skiner ju i mitt liv igen. Molnen börjar vika undan.

Jag ÄR glad! Glad, glad, glad. Jag måste bara skaka av mig den där osäkerheten och våga tro på mig själv igen. Att just jag kan och är värd att tyckas om.
Att jag har sån tur som får bli omtyckt av någon som du.

Jag läste en persons blogg idag och ett oanat vrede välde upp i mig.
Det var inte mot skrivande person i fråga utan den som håller henne fången.

Jag kan hans trix. Jag kan föreställa mig hans ord för att få henne att tänka och känna som hon gör.
Hur han får det att bli hennes problem när det är han som är det enda problemet här i livet för allt och alla.
Han ser till att isolera henne från alla som bryr sig. Hon är bäst när hon är ensam och svag.
Kommer hon i närheten av någon av dem som älskar henne pratar han säkert skit om dem i timtal efteråt.
Ska hon träffa någon sätter jag min arm i pant att han hör av sig MINST 10gånger på en timme.

Det är jobbigt att läsa och veta att jag kan allt det där han gör utantill.
Hon kanske inte ens kan ta det till sig och blir arg på mig, men jag har varit där.
Säga vad man vill, men JAG vet vad jag säger.

Du kan bli arg på mig. Du kan svära, skrika och gråta på mig, men jag har rätt och om inte nu så en dag kommer du veta det du med.
Det tog mig 2,5år att inse sanningen. Det kan ta kortare eller längre tid för dig, men jag hoppas du vaknar.
Du och dina närmaste lider!
Du kanske inte vet om det, men det är sanningen.
Vi spelar ett spel för DIN skull, men vi lider!
Du kan påstå att du mår bra. Det tror du säkert du gör, men sätt dig och se in i dig själv ett tag. Hur mår du??
Jag vet alldeles för mycket om det där. Been there du vet!
De tårar vi spiller är inte på grund av dig. Det är för dig vi gråter. För den tid du kommer känna att du förlorat.
För de dagar vi inte får se dig. Få ha dig hos oss.
Vi saknar dig och jag vet att detta kanske framkallar tårar hos dig.
Det är inte meningen.
Du ska bara veta att jag älskar dig och finns alltid för dig!

Det är dags att vakna nu!
Varningsklockan har ringt ett tag.
Hör du den inte?

Idag drabbade min ångest mig som en slägga i bakhuvudet.
Fick jobbigt med andningen, ville gråta och skrika ut allt ont jag har i mig.
Det har gått ganska lång tid nu, men fortfarande kan det göra så ont i hela kroppen. Såren läker, men ärren finns alltid kvar för att påminna.
Jag önskar ingen samma öde och nu vet jag att en ung, stackare är på väg käpprakt ner i helvetet och jag gör ingenting. Jag kan bara se på och gråta för en annans människas lidande.
Vad kan jag göra?
Jag har varit där själv och vet att alla ville rädda mig, men det var för sent. Det är alltid för sent.
En blick och det är för sent.
Den kraft en annan människa kan besitta är enorm. Ingen trodde att just jag skulle falla i en sådan fälla, men vet ni vad. Jag gjorde det. Straffet blev därefter. Jag var fast och kunde inte komma loss.
Det tog mig tre år att vinna min kamp.
Sällan detta kommer på tal, men nu måste det fram.
Idag kände jag att jag kröp in i det skal jag kämpat så länge för att komma ut ur.
Visste inte hur jag skulle kunna klara av dagen och ändå visste jag att just denna dag var viktigare än någonsin.
Mina tusen minnen fladdrade framför mina ögon och alla ord jag fått väst i mina öron ekade om och om igen. Jag hörde rösten. Jag kände andetagen i mitt ansikte. Jag svettades. Jag var livrädd där jag satt och ingen runt omkring mig hade en aning.
Jag ville stoppa fingrarna i öronen och skrika och skrika tills alla ord tystnade. Jag ville springa ifrån allt. Gömma mig där ingen kunde finna mig.
Jag är en glad, snäll och lättsam människa, men det finns en mörk sida som jag gör allt för att glömma bort och bli av med.
Mitt ok är min ångest som smyger sig på och attackerar mig bakifrån så jag står totalt försvarslös.
Jag vill bara lägga mig ner i fosterställning och somna. Sova och sova så länge så allt bara fösvinner. Det ska inte finnas mer.
Jag vill att det ska finnas någon som kan lyfta upp mig. Borsta av mina knän och säga att allt ska bli bra.
Jag ska inte ha ont mer.
Jag önskar at det finns någon där för mig som kan hålla om mig när jag skriker ut allt ont som finns i mig. Någon som håller mig uppe när knäna viker sig. Någon som orkar lyssna utan att tröttna. Någon som älskar mig för mig!
Jag vill bara vara jag.

Idag har jag tänkt ta i ordentligt här hemma.
Det ska städas och plockas och göras glasss.
Precis som vanligt när jag ska ta sovmorgon så slår jag upp de två blå redan klockan sex. Detta var inget undantag. Låg dock i sängen fram till 09.30 och det var skönt.
Känner mig något märklig idag. Jag vet vad det beror på, men tänker då inte låsa in mig på grund av detta faktum.
Mitt liv ska inte påverkas av någon annan om det inte är av positiv karaktär. Nu ska ångesten drivas ut och jag ska bli normal igen. Det kan ju faktiskt vara så att alla killar kanske inte gör allt för att sänka mig ned på havetsbotten och sedan 2000meter till.
Nä en spark i arslet på sånt skit och hejja mig!
Jag ska ta ett steg närmare lycka varje dag. Ska inte fastna i skiten och tycka så himla synd om mig själv. Vem orkar lyssna på sånt?
Nej nej.
Jag tänker återigen referera Bert Ljung:
Jag vill ha ett långt och lyckligt liv! Jag vill leva tills jag dör!!

Så är det och så ska det vara. Hejja mig!
Nu är det dags att inleda denna plock och städdag med att äta frulle och vika in tvätt.

Hej så länge!

Jahopp.
Upp som en sol och ned som en pannkaka. Välkommen till Livet som ~Jennie~.
Jag har nu jobbat på mitt jobb i över ett år.
I augusti blev jag lovad en tillsvidare tjänst. Det stod bara en person i vägen. Denna människa har varit tjänstledig i 10långa år och skulle nu inte få tjänstledigt längre(nä, men oj då stackars mäniska där) så hon skulle säga upp sin tjänst och då var den min.
Hon hade dock tjänstledigt året ut och jag skulle då få min tjänst från januari.
Det blev december och jag hade inte fått något nytt anställningsbevis, men min chef lovade att jo detta var på gång. De skulle bara träffa denna tjänstlediga individ och avsluta det hela.
NU verkar det som vissa i denna kommun kan styra och ställla som de vill och dra ut på möten så länge de har lust.
Jag började jobba i januari. Dock utan anställningsbevis, men det var ju på gång.
När halva januari gått började jag undra. Vad är det som händer?
Jo, men denna tjänstlediga människa hade inte kunnat komma på något möte och därför kunde inte heller jag få något anställningsbevis.
Jag min idiot har nu gått i snart över två månader och jobbat utan detta bevis. Visst har jag fått lön, men det börjar kännas på nerverna att man inte vriktigt vet.
Idag kom det upp när vi lärare satt och pratade. De lugnade mig med att jag antagligen INTE skulle få den tjänsten eftersom det kommer bli övertaliga lärare till hösten. Jag skulle heller inte tro att jag var säker på min plats.
Hejja vad glad jag blev!
Huvudvärken slog upp dörrarna med ett tryck på 18ton och gråten parkerade på milimeters avstånd från ögonvrån.
Jag sa att jag måste hem och drog. Hemma har jag nu kanske orsakat vattenskada i min soffa och tröttheten har lagt sig som en dimma i kroppen. Huvudvärken lever om i skallen så den snart flyger i bitar och jag bara längtar till den fyra timmar långa föreläsningen jag ska åka på om 45minuter.

Jag hade kunnat betala en ganska stor summa pengar för en kram och lite småprat istället.
Imorgon kommer det kanske kännas bättre, men för en kort stund nu har allt bara rasat samman omkring mig. Tar ett tag att bygga upp det korthus jag lever i igen.

Hej så länge!

Ikväll har jag verkligen inte gjort någonting.
Somnade på soffan. Hade dock mina misstankar att det skulle inträffa så jag ställde klockan på 19.30. När klockan spelade sin harmoniska melodi slog jag upp mina två blå.
Satte mig upp och bestämde mig för att det var helt okej att äta en bit kladdkaka idag så det gjorde jag.

Imorgon är det träning igen och jag känner på mig att det kan leda till svår träningsvärk efterkommande dagar, men det gör inget.
Jag har dock fått ett problem. Min aerobics kommer flyttas från måndagar till tisdagar och då kommer jag missa den. Jag slutar 17.30 i Byhåla och 17.55 börjar träningen i Ångest. Hinner jag 3.5mil på dessa minuter. Tja, kanske, men ska faktiskt se om den som stänger på måndagar vill byta med mig ett tag framöver för jag vill verkligen inte missa den.
Jaja. vi får se.
Alla de känslor som verkligen härjat runt med min kropp har gjort mig helt slut.
Ska nog spela lite spel på King.com men snart ska jag lägga mig under täcket och snyfta en stund innan det är dags att somna.

Ibland önskar jag att det ringde på dörren och utanför stod en vän och gav mig en kram. Det hade varit skönt just nu.Bara någon som kramade mig och lovade att det skulle bli bra igen.
Jag vet inte varför tårar rinner när jag vet att jag har så många som faktiskt bryr sig, men de slutar inte.
Jag hjärta er som bryr sig och tar sig tid för mig!
Tack!

Har drabbats av en plötslig depression. Kan man kalla det så? Ja, kanske.
Idag fick jag helt plötsligt så fruktansvärt ont i hjärtat.
Blev jobbigt att andas och jag ville bara springa och gömma mig och gråta bort allt som gjorde ont.
Det var som en stor sten föll ner på mig. Jag fick sitta där på kursen och bara svälja och svälja för att det inte skulle synas hur sjuk jag var i kroppen.
Allt jag brukade känna kom över mig igen.
Hur värdelös jag var. Vilken idiot jag är som ens tror att någon vill ha med mig att göra.
Du tjatar ju. De umgås med dig för att slippa ditt tjat. Du är bara en dum, ful, värdelös människa.
Orden skrek i mina öron och gissa om jag bara ville fly. Jag kunde inte sluta säga dessa saker inuti mig om och om igen.
Trodde de skulle försvinna nu, men icke. JO, jag måste säga att de kommer mer och mer sällan, men dessa hjärnspöken slits jag med nästan VARJE dag. Det är bara det att ingen har en aning om det.
Det syns oftast inte på utsidan.
Tror och hoppas ändå att det ska bli bättre. Att de så småningom ska vara borta.
Kan bara säga hejja mig och tänka framåt.

Jaha. Så var julafton över. Det gick ju snabbt förbi.
Vi hade jättemysigt igår allihopa. Vi åt mat, skrattade och väntade på tomten. Han kom faktiskt och delade ut lite paket till oss alla.
Idag ska vi till min syster på fika och julklappsutdelning så det blir också roligt.
När L med familj blir bättre kommer de också och byter paket med oss. Jag längtar efter dem.
Ikväll är det den obligatoriska utgångskvällen.
Jag har ångest. Det är nu TRE år sedan sist jag var där. Har utvecklat en viss grad av torgskräck och vet att det kommer verkligen krylla av människor ute ikväll. Vad ska man ta sig till?
Ångesten kramar mig som en stor äcklig pytonorm. Det blir svårt att andas och det känns som hela kroppen trycks ihop. Samtidigt försöker jag ge mig själv en rejäl haksmäll och säga att nu får det baske mig vara nog. Skärp dig nu! Det är väl bara att gå ut. Det finns ju ingen där som ska äta upp dig.
Så kan trycket släppa några minuter och jag kan göra något vettigt, men så smyger sig skiten på mig igen och jag måste koncentrera mig på andningen i en kvart.
Det syns kanske inte på utsidan, men det är totalt kaos inuti mig varje dag.
En del av mig vill verkligen gå ut. Träffa folket och dansa. Dansa har jag inte heller gjort på säkert tre år. Jag kanske inte ens vet hur man gör längre, men jag vill ändå.
Så finns den där andra delen som säger åt mig att bara stanna hemma. Hemma finns inget farligt. Där finns bara jag, min tv och mitt Wii. Här är det säkert att befinna sig.
Jag tänker i alla fall försöka lyssna på den där första rösten och ta mig ut. Bara någon timme är ju en hel seger.
Ja, som jag alltid brukar säga:

Hejja mig!!

Jag börjar faktiskt undra om jag lider av svåra tvångstankar eller bara ångest?
Jag är inte deppig person som det syns på utåt, men de tankar som fladdrar runt där uppe är något skrämmande ibland.
Jag har kommit på mig själv att om jag ska gå igenom en glasdörr så är jag rädd att jag ska slå händerna genom glaset och skära mig så svårt att jag förblöder.
Så fort jag har ont någonstans så har jag cancer.
Jag tänker ofta att jag ska krocka med bilen när jag är ute och kör(inte med flit alltså utan att någon kör på mig eller att ett djur kommer ut i vägen).
Mörkret är en av mina värsta fiender. Då kommer ångesten och dryper på ryggraden big time.
När mamma och pappa var i fjällen bodde jag ensam med Pussel i stugan och det var en prövning för min mörkrädsla.
Jag trodde ständigt att om jag vaknade upp och tittade ut genom förnstret så skulle det stå någon där och titta in på mig. Eller att det var minst en björn utanför VARJE natt när jag hörde något ljud.
Jag trodde även att någon skulle bryta sig in i stugan och komma och skära halsen av mig. Jag vågade knappt somna, men samtidigt var jag rädd att vara vaken för alla ljud jag hörde.
Ja, jag vet att jag är totalt knäpp bakom pannbenet, men ingen av dessa tankar har ju tagit över och blivit ett problem för mig(ja kanske min mörkrädsla, men även den kan jag kontrollera).
Tror nog ganska många lider av mörkrädsla och tvångstankar i lightversion.

Satt och letade en ny lista som jag kunde lägga upp och fylla i när jag snubblade över denna rubrik:

När är din dödsdag?
Nyfiken?
Gör vårt test! Baserat på de senaste rönen.
www.livsprognos.se

NYFIKEN???!!!
Vem är NYFIKEN på det?
Vill man veta det?
Tänk om det står:
Tyvärr Jennie. Skriv ett brev. Du ska klappa ihop imorgon.
Ångesten sätter sig som klister på hela kroppen.
Jag har inte vågat klicka på länken ens kan jag säga.