Livet som ~Jennie~

När jag slutade jobba idag skulle jag hämta bilen hos mamma och pappa.
De var inte hemma, men jag lovade vänta tills de var hemma igen(de var bara på affären en snabbis).
Jag satte mig och tittade i våra gamla almanackor.
Pappa har skrivit små anteckningar på varje dag och allt från små saker till stora händelser.
Jag bläddrade bakåt i tiden och fastnade på några små ord som pappa skrivit i marginalen augusti 2006. Idag flyttade Jennie till Stockholm. Vi är så ledsna.
Det gjorde så ont i hela min kropp. Min älskade mamma och pappa. Allt ont de fått gå igenom för min skull. HUr ledsna de varit och hur ont de har haft.
Jag led för deras skull och tårarna rann ner för kinderna.
Jag kan ändå inte påstå att jag varit en egoist för det är faktiskt fel ord att använda.
Jag var kontrollerad av en annan människa och inte kapabel att ta egna beslut.
Många gånger har jag fått utskällningar efter långa noter av människor för att jag utsatt mig själv och de som bryr sig om mig för oförklarlig smärta.
Jo, jag vet det och mina ärr kommer aldrig försvinna.
De syns inte poå utsidan, men det är fullt av dem på insidan.

Det enda jag kan säga är att jag en dag kommer vara starkare än många.
Jag är idag lyckligare än jag varit på lång tid och jag älskar min familj mer än jag kan förklara.
Och J. Hur ska jag förklara hur mycket jag älskar och värderar honom. Det går inte. Han var med och räddade mitt liv. Mina vänner är ovärdeliga. Även de var mina livlinor. De höll mig uppe.

Tack alla för att ni sett till att jag fått en chans till i livet!
Tack J för den du är och för alla dagar jag får vakna upp bredvid dig.
Tack mamma och pappa för att ni finns.
Jag hjärta er alla!!