Dag 19 – Detta ångrar jag

Jag halkade lite efter här, men nu ska jag skärpa till mig....

Detta ångrar jag.
Jag ångrar att jag lät mig hamna i klorna på någon som förstörde mig bit för bit.
Någon som stampade på mig och min självkänsla och som toppen på berget faktiskt gav sig på mig både fysiskt och psykiskt under två års tid (när det fysiska till slut gav med sig, blev det psykiska värre).
Jag stod bara där och lät det hända. Lät mig hjärntvättas. När mina vänner gjorde allt för att hjälpa mig och när jag sträckte ut handen för att få hjälp blev det besvarat med anklagelser att det kanske var mitt eget fel. Jag ångrar att jag inte vågade stå upp och försvara mig när jag och min familj skulle få skulden för hur jag blev behandlad.
När jag så tog mig loss var jag i ett uselt skick. Jag klarade inte av att bo ensam. Jag var 28 år och sov i min mammas säng för att jag inte ville vara ensam.
Jag fick en egen lägenhet som stod tom första halvåret. Jag ville inte vara ensam.
Bit för bit skulle jag försöka laga mig igen.
Efter att ha träffat några psykologer insåg jag att de inte kunde hjälpa mig. De ställde inte de rätta frågorna enligt mig.
Så en dag slog ödet till och en hel del saker hände samtidigt.
Information nådde mig som defenitivt avslutade detta destruktiva förhållande. Jag flyttade in i huset på riktigt, jag åkte utomlands med mamma och hennes vänninor (jag var yngst med minst 25år) och som finalen på det hela så träffade jag Jocke.
Den onda cireln var bruten. Därefter har mitt liv gått ständigt uppåt, men ännu i denna dag kan jag få svår ångest, drömma mardrömmar och må riktigt dåligt.
Jag ångrar att jag lät mig hamna i det, men hade det inte hänt hade jag nog inte varit där jag är idag.