Igår sattes min självbehärskning på svåra prov.
Oväntad information kom över mig och det jag helst ville var att explodera, skälla och vara förbannad, men nej nej. Nu var det dags att ta tre djupa och fokusera.
Jag lyckades kanske inte helt, men jag stängde in det jag egentligen kände.
Gråten, den svikaren, bröt fram litegrann trots att den och jag har en överrenskommelse att inte visa någon annan att jag är ledsen.
Jag vill inte vara den som bryr mig. Vill kunna rycka på axlarna och inte låta saker och ting beröra mig, men blir man inte kall då?
Om man visar att man tjurar till kanske man inte får veta något mer sedan och så vill jag inte heller ha det.
Jag vill ju att du ska kunna säga saker till mig utan att vara nervös för att jag ska bli arg eller ledsen.
Vad är bäst? Jag vet ju inte och all min osäkerhet trillade över mig igen. Jag sjönk in i mitt rädda lilla skal och ville helst stanna bilen, springa rakt in i skogen och gömma mig.
Få vara ensam och vara så ledsen som jag kände mig.
Som tur är viker känslan undan för allt det glada jag känner. Fokus är tillbaka och jag mår bra igen.
Frågan är bara hur länge jag kan låta bli. Jag får höra att det är okej att vara arg och ledsen ibland. Ja, det kanske är det, men varför är jag så rädd för att vara det då?
Varför kan jag inte bara lägga mig på axeln och gråta?
Jag vill inte visa hur fruktansvärt liten, osäker och svag jag egentligen är.
Man ska bara se den lyckliga, glada och roliga sidan av mig. Det är ju den som är roligast och trevligast att ha med att göra. Sen är det ju den jag är 99,99999% av tiden.
Den andra sidan av mig är så liten, men den tar så stor plats i hjärtat när den väl infinner sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar