Jag har nu suttit och läst igenom gamla inlägg med etiketterna ångest och känslor.
det väcker en del hos mig.
de tankar jag haft om mig själv, den rädsla jag faktiskt känt under så lång tid.
det känns nästan overkligt att det är JAG som tänkt, känt och funderat på detta vis. Fast samtidigt kan jag förstå mig själv till fullo. Jag tänker på mina dagboksanteckningar och känner den vrede jag skulle ha känt redan då de inträffade. Det skulle inte ha behövt bli mer än en sida av dessa anteckningar. Nu skulle de kunna bli en bok på många, många sidor.
Men i helvete heller. Nu är det över. Jag har gått igenom den mörka tunneln och hittat ut.
Allt detta har jag kommit igenom och har nu börjat ta de första trevande stegen på andra sidan.
Mörkret har vikit undan för ljuset och det finns inte en chans att jag vänder tillbaka.
Osäkerheten sitter i mig ännu.
Jag vet inte hur många gånger på en dag jag ber om ursäkt för mig själv. detta leder säkert till viss irritation, men tro mig när jag säger: Jag jobbar på det!
Man skräms och glädjs av tanken att det finns någon för mig.
Jag har inte riktigt förstått det ännu. Är det en dröm jag kommer vakna ur?
För varje dag jag vaknar och du är där så sprängs jag nästan. Jag blir så glad att det värker i mig.
Jag vill gråta och skratta samtidigt för att jag är så lycklig.
Är det kanske så att det verkligen är min tur nu?
Ska jag få vara såhär lycklig.
En gnutta hopp har jag och den växer för varje dag jag slår upp mina två blå och fattar att det inte är en dröm!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar