Livet som ~Jennie~

Jaha. Ska jag försöka mig på en berättelse om söndag och måndag då.
Min bebis är det viktigaste för mig och man blir ju så orolig när det händer saker kring den.
Jaha, som sagt.
Jag sov som en kratta på natten mot söndag. Var upp flera gånger som vanligt och kissade.
Sista gången var väl vid 8 eller halv 9.
När jag sätter mig på toan ser jag med mina tröttaste ögon att det verkar vara blod i mina byxor.
Plötsligt sitter jag där klarvaken och funderar. Jaha. Vad beror detta på nu då? Vad har hänt på dessa timmar som passerat sedan sist jag var på toan?
Jag sitter ganska länge. Vi pratar säkert en kvart som jag sitter och har en inre dialog med mig själv på toan.
Är det slemproppen som gått? Är det något med moderkakan? Har jag ont någonstans?
Jag konstaterar att ont har jag inte, men benen börjar domna lite eftersom jag nu suttit ett tag.
Jag samlar mig, kliver upp och går ner.
Jag försöker läsa lite på internet, men det enda jag lyckas googla fram om ljusa blödningar är missfall och min bebis rör sig minsann så det stryker jag från listan.
Sitter bedövad en stund till och försöker få mig själv att agera på något vis.

När klockan är 10 ringer jag min älskade BM.
Jag tror jag väcker henne. Jag ber om ursäkt för att jag stör, men jag visste inte vem jag skulle ringa.
Jag förklarar vad som hänt och undrar vad jag ska göra för jag kan inte tänka ut det själv just nu.
Hon tycker jag borde åka ner till sjukhuset så de får ta en titt på mig. Okej...
Hon säger att jag ska ringa numret jag fick av henne som går till förlossningen och prata med dem där så hjälper de mig var jag ska ta vägen. Mhm..
Hon försöker lugna och säger att det är inget att vara rädd för, men lika bra att åka ner för att ta en titt. Aaa......
Jag säger inte mer än tre eller fyra ord på hela samtalet tror jag..

När jag lagt på letar jag reda på numret till förlossningen och ringer dit. Det är upptaget.
Då kommer jag på att jag har ju faktiskt en sambo på övervåningen som kanske vill ha någon form av information om vad som händer.
Jag tassar upp för trappan och väcker honom, gör ett försök att förklara och väcka utan att verka hysterisk och rädd. Jag lyckas ganska bra förutom att tårarna börjar rinna oavbrutet. Jag gråter inte, men det rinner tårar i överflöd. Jag är ju orolig.
Jocke kliver upp och klär på sig och jag går ner och ringer igen till förlossningen. Denna gång får jag svar.

Jag förklarar igen vad som hänt och de ber mig att komma ner med en gång.
Sköterskan ger mig några sista ord innan vi avslutar.
"Nu åker du direkt hit ner och skulle det bli något efter vägen så ringer ni efter ambulansen".
Mhm,, Var nog allt ja fick fram igen och tackade och la på.
Skulle vi stressa in eller?
Ne, vi kör på lagliga sidan hela vägen ner. Vi har inte hunnit duscha eller fikat. Vi bara åker. Tänkte väl att de skulle ta en titt så får vi åka hem sedan.
Vi kommer in strax innan 12 och får då komma in på förlossningen.
Det fanns inga mottagningsrum lediga utan vi fick lägga oss i en förlossningssal.
Tja, det är ju intressant i sig. Här ska man ju hamna om några veckor. Det blir en liten preview.

Två sköterskor kommer in och ställer frågor om hur mycket jag blödit och om jag har ont och så vidare.
Jag kan lova att när det handlar om bebis är inget privat och känsligt.
De ville titta i mina byxor och om jag hade någon binda så ville de se den med.
Ja det var bara att visa upp det.
Sedan fick jag lägga mig i sängen och de kopplade upp mig mot en dator och gjorde en CTG-kurva. De mäter bebis och mammans hjärtljud, samt tog mitt blodtryck.
Jag fick ligga i denna maskin en stund och lyssna på när lillfisens hjärta tickade på.
Min underbara sambo satt bredvid och höll handen och bara fanns där hela tiden.
Sköterskorna kom in ibland och tittade till oss och tog sig tid att visa lite vad som fanns inne på rummet. Lustgas, bubbelbadkar och säng till pappan. Det var vad jag minns att hon visade.
När de mätt bebis ett tag så fick vi sitta och vänta en stund.

Sedan blev vi visade till ett annat rum. Där träffade vi en läkare som ville göra en gyn-undersökning med. Jocke såg lite blek ut och frågade om han skulle vänta utanför. Läkaren visade dock honom till min huvudända och där fick han stå och hålla min hand.
Han tyckte att instrumenten som skulle in såg ut som stora vinkeljärn man får med i en Ikea-möbel.
Inte var det skönt, men å andra sidan är det sällan det när man gör en sådan undersökning.
Jodå. Läkaren kunde se en strimma blod där inne, men kunde ej se var den kom ifrån.
Hon valde att skriva in oss på BB. Vi blev förflyttade till BB-avdelningen (avdelning 12 tror jag den heter) och fick oss ett eget rum. u var klockan runt 14 och vi hade fortfarande inte fått i oss frukost. Alla vi var hungriga.

När vi fått rummet och blivit inskrivna gick vi ner till sjukhus-restaurangen och köpte med oss mat upp till avdelningen.
Vi passerade även jourbutiken och där gick jag bananza på godis. Jag har inte ätit godis många gånger under denna graviditet, men nu ville jag ha. Jag köpte tre juleskums tomtar, en rulle center och en gott och blandat-påse som jag delade med Jocke.
Vi åt och fikade på avdelningen.
Jocke gick för att träffa en kompis som kom till sjukhuset en stund och jag lade mig och vilade.
Vi skulle eventuellt bli utskriven på eftermiddagen, men de ville ha oss under observation under dagen.
Vid 18 tiden kom de in igen och gjorde en ny CTG-kurva och försvann sedan ut ur rummet. En läkare skulle ta en titt på kurvan och komma tillbaka.

Fortfarande gällde att alla bindor skulle sparas och visas upp för sköterskorna. Jag lovar att det kändes sådär, men vad gör man inte.
Efter en stund kom sköterskan tillbaka och sa att läkaren gärna ville behålla oss över natten för att se så inget startade. Eftersom lilla bebis ligger med rumpan först så blir det kejsarsnitt om den skulle få för sig att komma ut nu.
Jaha.
Jag frågade om Jocke fick stanna och det fick han. De rullade in en säng till. Jag hade fått middag på avdelningen, men Jocke måste gå ner och handla. Självklart hade butiken och restaurangen stängt så han blev utan middag.
Det blev många mackor på kvällsfikat istället. Det ingick kvällsfika och frukost för papporna.

Natten var jobbig. Jag hade ont överallt och snarkar numer värre än värst. Jocke fick med andra ord inte heller sova mycket den natten.
På morgonen åt vi frukost och sedan kom en sköterska in igen. Det var dags för CTG-kurva nummer tre.
Om denna kurva var fin skulle vi få åka hem.
Blödningen hade upphört helt och jag hade inte haft en enda sammandragning under detta besök på sjukhuset så det var bra.
Kurvan var fin och vi skulle få bli utskrivna. Detta besked fick vi klockan 9.

Sedan blev det en fruktansvärt lång väntan. När klockan var halv 12 gick jag och frågade om de tänkte skriva ut oss snart.
Ja det skulle kolla, men det var nog på gång snart. Jocke hade inte fått i sig något sedan frukost och inte jag heller för nu skulle vi äta lunch tillsammans.
Vi gick ner till restaurangen och köpte en fika medan vi väntade.
Strax efter 13 kom vår sköterska in och undrade om vi var kvar fortfarande.
JO, jag väntade fortfarande på att få tillbaka min mapp och bli utskriven. Hon försvann någon minut och kom sedan in och sa att läkaren trodde hon varit hos oss.
Ja, det var hon vid 9. Jag ville bara bli utskriven och få min mapp och åka hem!!
Oj oj. Miljoner ursäkter. Det hade blivit ett missförstånd. Sköterskan trodde jag väntade på läkare och läkare visste att jag bara villa ha min journal.
Eftersom min sköterska var världens snällaste och sötaste så förlät jag henne allt och blev utskriven.
Hon gav både mig och Jocke en stor kram innan vi gick och önskade oss lycka till med vår busbebis.

Bebis visade upp sig för ALLA sköterskor som var in på vårt rum. Lilla huvudet stack upp och småfötterna spretade upp på sidan. Alla kände och klämde och log.
En liten showare redan i magen.
Som sagt. Vid 13.30 var vi utskrivna och åkte direkt på McDonalds för att äta.

Ja. Det händer saker när man är gravid. Helt klart!
Detta var ingen hemsk upplevelse, men man blir ju klart orolig så fort något inte är som det ska.
Nu är vi hemma igen och alla mår bra.