Idag är det då dags för Ultraljud igen.
Jag vet inte om jag kan säga att jag längtar, men samtidigt gör jag ju det.
Hade ett mindre melt down igår och grät mest en hel massa.
För mycket känslor i rullning plus ovissheten.
Trodde inte jag skulle kunna sova inatt, men jodå. Jag sov halvbra.
Vaknade bara för de vanliga kissbehoven.
Tyckte jag gjorde rätt i alla fall att jobba en liten stund på morgonen. Skulle varit hemskt att ligga hemma och fundera.
Jocke är såklart också orolig för vad som skall hända idag. Han funderar mycket och har blivit riktigt duktig på att kunna säga det också. Förut var han som en mussla och man förstod inte alls hur han kände och tänkte.
Han är grym min älskling! Han är flawless! Han är bäst!! Och det bästa av allt: Han älskar MIG!
Har miljoner frågor och funderingar i mitt huvud. Jag har skrivit ner en del frågor som jag kommit på. Vill ju inte missa något nu när man ska få träffa läkaren också.
Jag får väl återkomma med uppdatering när vi varit iväg.
Håll gärna tummarna ni där ute på att det ska gå bra och inte vara några tokigheter.
Hej så länge!
2 kommentarer:
Det gick ju bra idag fär er, skänt! :)
Och de gick bra för Miltn att sova i eget rum med :)
kramis!
Mammaoro kallas det Jennie :-) Du får lära dig leva med det nu :-) Många tror jag glömt hur det var att vänta barn men det har jag inte...glömmer det aldrig för det var det bästa OCH värsta jag varit med om. Men den oro jag kände då, var tex stensäker på att Josefin skulle födas med Downs syndrom och att Johannes skulle födas med gomspalt. DEN oron är en piss i rymden ändå mot allt som kommer sen...VAD ska jag inte berätta..det kommer du märka ;-) Kram!!
Skicka en kommentar