Livet som ~Jennie~

Jaha ni.
Om jag skulle försöka summera denna dag lite.
Eller vi får gå tillbaka till igår redan. Då kände jag att magen var konstig. Jag hade varit hos svärmor och ätit och trodde att det hela berodde på stark mat. Jag fick som små kramper i magen och den var stenhård.
På kvällen hade jag fortfarande ont, men det kom och gick så jag lade mig och sov.
När jag vaknade i morse sa jag till Jocke att jag fortfarande hade ont. Jag ringde min barnmorska vid 09,45 och talade om hur smärtan kändes och att den inte höll i sig utan mer kom och gick fast ganska ofta. Som små kramper.
Hon bad mig klocka dessa små kramper och försöka se hur länge de höll i sig och hur ofta de uppkom.
%stycken hann jag med på en timme och de höll i sig mellan 40-70sekunder.
Jag ringde tillbaka och meddelade detta till BM och hon förklarade att trots att det var väldigt tidigt så rörde det sig med sotr sannorlikhet om förvärkar/sammandragningar. Jaha?? Vad innebär detta? Kan jag föda när som helst? Vad ska jag göra? Vad ska jag känna? Miljoner tankar for genom min skalle. Hon ville ringa på sjukhuset och rådgöra med dem om jag borde åka in eller inte.
Okej, Bara att vänta på besked. En timme gick, två timmar passerade och så gjorde även tredje och fjärde timmen. Där någonstans åkte Jocke på jobbet och jag bröt ihop. Jag grät som om hela hjärtat brustit. Allt kändes bara så konstigt och jag vet ju ingenting. Jag sitter här med mitt och JOckes underverk i min mage och jag vet inte om den tar skada av detta.
Som tur var fanns min bror och min pappa på baksidan så det plockade upp den spillra som var jag och ringde mamma. Även brors flickvän kom och höll om mig en stund och försökte trösta och krama.
När mamma kom så hjälptes vi åt att ordna lite mat och småplocka lite.
Jag ringde BM 11,45. 16,49 ringde min mobil och det var hon som ringde. Att nå en läkare på sjukhuset hade tydligen varit svårt idag så hon hade till slut ringt något speciellt nummer och kom till någon läkare på kvinnokliniken.
De höll med på sjukhuset att det troligtvis rörde sig om förvärkar och att i ett så tidigt stadium som detta finns ingen behandling mot detta. Jag skulle pröva att ta rvå alvedon ikväll när jag la mig att sova för natten. Hon trodde även att själva sammandragningarna kanske hade lagt sig, men i och med att jag inte visste vad det var så kunde jag även få¨ont av det.
Om detta inte gett med sig under natten eller att jag vaknar med smärta i natt så skulle jag komma ner så fick de ta en titt på mig och ta lite prover, men dessa sammandragningar var inte farliga för bebis.
Jag kände att jag blev några tusen kilo lättare och mådde lite bättre efter det samtalet.
Jag åkte till mamma och pappa och var där en stund. Sedan åkte jag till en kompis bara för att få se lite ansikten och slippa fundera mer.
Mag-kramperna har inte riktigt gett med sig, men jag tycker ändå att de inte kommer lika ofta som förut.
Det är inte lätt att vara med bebis. Jag är så rädd för allt hela tiden. Vår lilla groda som vi redan älskar så mycket. Jag gör allt för den!!