Livet som ~Jennie~

Jag har just tittat på PS. I love you.
Jag grät ungefär lika länge som filmen varade. Den var så vacker och den fick mig så klart att börja fundera igen.
Jag betämde mig en dag förra året att jag inte skulle gå till någon fler psykolog. Nu skulle jag hela mig själv. Hur var ännu inte klart, men det ingick inte piller i olika färger i min plan.
Inte en chans att jag skulle lösa mina problem med en burk piller. Med det menar jag inte att det är fel, men det var inte rätt för mig.
Jag började skriva ner allt. Allt som hänt. De som kommit och gått i mitt liv under tiden. Efter 20sidor la jag ner. Det var för påfrestande för mig. Ångesten blev värre av att bli förbannad och ledsen.
Jag raderade skiten och tog nya tag.
Jag pratade med olika människor som kom in i mitt liv.
Man frågar sällan en människa vad de varit med om i livet. jag hade inte haft något emot om någon bett mig berätta allt för dem. Radera hårddisken.
Jag kände aldrig att jag kunde gå till någon, sätta mig vid deras bord och be dem att bara lyssna trots att jag ibland bara ville få ut skiten.

Hur mesigt det än låter så blev jag min egen psykolog. jag berättade allt för mig själv. När någon lyssnade berättade jag och eftersom började trycket lätta.
Jag vet att jag inte bett någon om hjälp, men jag vill ju inte lasta någon med mina bekymmer. Det är min sten att bära, men ibland är den ganska så tung.

När man inte tror att det finns någon som kan känna något för en igen kan det vara en chock den dagen man måste inse att man faktiskt kan vara omtyckt.
Jag har försökt förstå att det kanske inte bara är fel på mig. Kanske det finns bra saker också och att någon har sett dem. Han kanske ser något bra i mig.
Jag undrar bara varför jag är så rädd att han ska hitta fel som jag tydligen har.
Tänk om han en dag inte tycker att jag är söt, snäll, och allt det jag faktiskt försöker och vill vara. Att veta att någon faktiskt tycker om mig är skrämmande för mig.
Solen har gått upp, men jag har varit i mörkret för länge så det tar ett tag att vänja sig vid ljuset.
Inuti mig råder kaos fortfarande. Vågar jag tro? Jag är rädd för det mesta.
Pratar jag för mycket? Hör jag av mig för ofta, för sällan? Säger jag rätt saker? Ser jag bra ut?

Jag vill inte vara för komplicerad heller. Det kanske också är jobbigt. Vem vill ha en sårad, osäker människa? Jag ska inte gråta. Bara när ingen ser.

Jag skrattar mitt i allt också för vet ni vad.
Jag är så förbannat glad.
Solen skiner ju i mitt liv igen. Molnen börjar vika undan.

Jag ÄR glad! Glad, glad, glad. Jag måste bara skaka av mig den där osäkerheten och våga tro på mig själv igen. Att just jag kan och är värd att tyckas om.
Att jag har sån tur som får bli omtyckt av någon som du.