Livet som ~Jennie~

Som sagt.
Igår var det det där hemska Vårruset.
Strax efeter 17 blev jag upplockad på hemmaplan. Jag, Mallibrallan och tre tjejer till satt i bilen och laddade.
Jag satt mest och funderade över vad jag gett mig in på, men nu var det för sent att ändra sig.
Vi kom fram och gick runt bland alla visningstält. Träffade på Peter Siepen och var med å värmde upp tillsammans med Friskis och Svettis.
så var det dags att inta startposition.
Alla tanter, flickor, damer och kvinnor samlades på vägen. det fanns olika startfält och av någon anledning hamnade vi i startfält två som innebar "springa".
Jaha? Jag hade ju mest tänkt mig att jogga och ite springa, men nu stod jag då här (minns fortfarande att jag inte sprungit en enda meter innan detta).
Så gick startskottet för oss och det bar iväg.
Springa kunde vi inte det första minutrarna för det var helt tjock med kvinnliga figurer framför så vi gick och gick tills det naturligt förr över i lunk, jogg och så spring.
Jag tänkte att jag springer väl så länge det går så får jag väl gå sedan då.
Jag sprang (eller joggade om man vill) i en kilometer och det var inga problem så jag sprang på. Två och tre kilometer gick också. Nu började tjurigheten sätta in. Hade jag sprungit såhär långt kunde jag lika gärna springa hela vägen.
Ja det ska erkännas at jag fick gå ibland, men det var ju för att dricka vatten eller ta en dextrosol.
jag sprang in i mål och kände mig riktigt nöjd med min prestation.
Hejja mig!

Efteråt fick vi en kasse som de fyllde med diverse presenter och så fick man såklart en medalj.
Vi fick även en picknick-"korg" med mat som vi festade på efter loppet.
den var proppad med goda saker. Vi åt och hade det bra i geräset en stund innan vi satte oss i bilen och åkte hem igen.

Efter en dusch, kröp jag ner i sängen och somnade in som ett barn.

Nu vet jag helt plötsligt varför jag sprang detta Vårrus.
För att testa mig själv och för att det faktiskt är ganska roligt efteråt när man är tillsammans.

Hej så länge!