Jaha. Nu var det några dagar sedan sist igen.
Igår pajjade bildskärmen på min data.
*Skrik och grin*. På torsdag måste jag åka till S.vall och be att de ska laga den.
Imorgon fyller Mary år och vi ska ha litet mini-kalas.
Jag ska baka marängtårta och göra kycklingrulle med ruccola-sallad.
I övrigt slog min osäkerhet till igen.
Varför kan man inte ta livet med en klackspark.
Säga att passar det inte så är det bara att gå. jag klara mig.
Jag är så långt ifrån sådan man kan komma. Jag är tyst och lider. Man lever på någon annans kaksmulor. Är det allt jag är värd?
Är det bättre att vara en bitch som inte bryr sig alls? Som inte är snäll?
Jag intalar mig själv och alla andra att jag inte bryr mig, men vet ni vad.
Jag bryr mig så fruktansvärt. Jag vill bara inte att någon ska tycka jag är gnällig och svartsjuk. Det är ännu en av mina största rädslor. Att verka gnällig på allt. Det är jag inte. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag inser att jag bara har mig själv att skylla, men det gör inte saken mindre smärtsam.
Idag på jobbet kom den där krypande känslan. Om jag inte gör något snart så kommer jag börja gråta, skrika och bara falla ihop. Man förlorar liksom lite kontrollen över sig egen kropp.
Man måste kämpa med all sin styrka för att lyckas behärska sig och inte springa skrikandes ut ur huset.
Ett tusen tårar är sköna att fälla ibland. Nu har jag sparat länge och skulle behöva loss syndafloden.
Hej så länge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar