Livet som ~Jennie~

Ja som sagt.
Igår var det badresa på gång till Paradisbadet i Ö-vik.
Klockan 8 hade vi fyllt två bussar med förväntansfulla barn med lika förväntansfulla föräldrar och lärare.
Vi åkte norrut. Vid Högakusten-bron stannade vi för lek och lunch.
Klockan 12 parkerade bussen vid badhuset.
Jag hade verkligen ingen lust att bada, men ett antal barn hade verkligen satt in hela sin resa på att tjata hål i huvudet på mig att jag SKULLE bada.
Till slut lovade jag att tänka på saken.
I omklädningsrummet åkte bikinin på, men min ångest över min egen kropp gjorde sig gällande och jag tappade lusten helt att gå ut i ett badhus proppat med människor jag känner och inte känner.
Då stod två flickor framför mig med sina söta små blå och bad att jag skulle bada med dem.
Jaha, men vad ska jag göra då? Äh, skit samma.
Jag gick ut i badet och hade minsann satt en gräns att jag kunde vara under vattnet, men någon rutschkana blev det INTE.
Bedömt 45minuter senare var jag nog uppe i första kanan och sen var det bara att springa i dessa trappor upp och ner resten av dagen.
Jag skrattade som aldrig förr. När den värsta ångesten hade släppt hade jag riktigt roligt.
De fröknar som inte badade satt och vaktade olika nedfarter och de kunde intyga att de hörde mitt skratt från start till mål.

När klockan var 15 packade vi oss ut i bussarna igen och det var dags att åka hem. Jag parkerade rumpan längst bak, slog igång min spelare, drog ner solglasögonen och vilade ända till rastplatsen.
Vi gjorde an snabb fikapaus och sedan var det två timmars bussresa kvar.
Alla var ganska trötta så vi vilade mest och pratade.
Vid 19 tiden var vi så hemma igen och packade oss ur bussarna och kom oss hen.

Jag var så trött när jag klev innanför dörren, men när jag satt mig på soffan så fick jag ett infall. Jag skulle vilja hämta min cykel. Det var fortfarande fint väder och varmt ute. Jag och pappa åkte och hämtade den i förrådet och pumpade däcken.
Jag lämnade bilen hos mamma och pappa för att vara säker på att jag skulle cykla till jobbet nästa morgon.
Imorse ångrade jag mitt tilltag. Min cykel har världens minsta och hårdaste sadel. Det gör ont att bara tänka på den, men men. Nu fick jag stå mitt kast. Det var till att ta cykeln till jobbet.
Det är ju nu väldigt kort bit till mitt jobb, men tillräckligt för att jag ska få svåra smärtor i rump-partiet.

Nu har jag en ganska kort dag på gång. Ska jobba på fritids fram till 9 sedan har jag ett utvecklingssamtal och efter det är dagen slut.
Då ska jag åka till mamma och låna varmtluftsugnen och baka marängbottnar till Bettans tårta.

Ikväll ska jag till Mallibrallan på middag. Det blir mysit. Imorgon blir det middag på Canton med J. Jag ska svälta hela dagen så jag är sjukt hungrig. Ska äta massa, massa mat!

Hej så länge!