Livet som ~Jennie~

Jag har gjort något jag svor att inte göra.
Det är nackdelen med att vara hemma ensam med tankarna.
Analyserna man gör på egen hand kan verkligen vända upp och ner på hela livet.
Idag har jag funderat på glada saker, saker som har hänt, var mitt liv är på väg och vad jag egentligen går och hoppas på.
De glada sakerna är många, men kan just idag inte överglänsa de saker som trycker mitt hjärta. De funderingar jag har.
Elin frågade mig förra helgen om jag ska nöja mig med att leva på någon annans premisser?
Gör jag det?
Jo, ju mer jag funderar på saken så känns det så.
Jag kanske bara är bra när det är tråkigt. Mitt värde i sig kanske är mindre än noll.
Har fått det intalat många gånger hur värdelös jag är. Idag kändes det sant.
Jag är en sån man använder å sedan kastar bort.
Jag försöker ju!
Jag försöker vara snäll. Ställa upp. Göra allt jag kan, men jag tror inte det betyder så mycket.
Hade jag varit den jag borde hade jag kanske inte känt såhär, men här är jag.
Med ett hjärta som blöder och tankar jag inte kan skaka av mig.
Som sagt idag gjorde jag något jag lovat mig själv att inte göra.
Jag slog på den mest sorgliga musik jag kunde tänka mig sedan la jag mig ner och grät. Jag grät så det kändes som hela hjärtat skulle brista. Ni vet när man inte en snyftar, Man hickar istället.
Trycket i kroppen släpper, men tankarna är inte borta.

Idag är jag på botten och längre ner ändå. Nerverna är trasiga i kanten, men det ska ingen få se. Jag ska inte visa hur sårbar jag är. Hur tårarna bränner. Vad jag saknar.
Dels är jag för feg. Dels vill jag inte visa hur ont det verkligen gör!

Kanske det någon gång blir min tur att vara värdefull. En dag kanske!
Hoppet ni vet!