Livet som ~Jennie~

Den bästa tiden i mitt liv var när jag var gravid.
Jag älskade känslan av att vänta barn och att få gå runt och bara må gott hela tiden, men framför allt så älskade jag min kropp. Jag älskade hur jag såg ut och jag skämdes aldrig över mig själv.
När jag står framför spegeln idag får jag kämpa för att tårarna inte ska spruta.
Jag hatar att se vad som finns på andra sidan spegelglaset. Jag önskar att det var någon annan.
Det är inte jag som står där.
När jag var gravid såg jag bättre ut än någonsin. Både på utsidan och på insidan. Jag kunde stå och titta i flera timmar på mig själv om jag hade möjlighet. Kunde inte tro att jag någonsin skulle tycka så mycket om mig själv som jag gjorde då.
Jag slutade med allt socker och sött och hade inga problem med det. Jag kände inget sug efter godis eller sötsaker. Jag kunde unna mig en eller två ibland, men sedan var det inte mer.
Idag har jag återigen gått tillbaka till det där hemska suget, men försöker låta bli så gott det går. Jag har faktiskt lyckats bättre nu än på länge. Jag kan äta en eller två godisbitar och jobbar på att ta bort det helt.
Jag tränar två till tre dagar i veckan och om jag kunde skulle jag träna varje dag, men jag har en annan liten individ som är beroende av mig och han är på något vis viktigare än mig själv.
Om jag tränar för mycket blir han lidande då mjölken sinar och mjölksyran i kroppen gör att mjölken jag har smakar hemskt för honom.
Mitt ansvar är honom först och mig sedan.
Jag har aldrig köpt konceptet av dessa förbannade soppar och shaker och skit!
Visst toppenbra där och då, men vad händer den dag du slutar?
Jo, då har du tagit av fel fettdepåer i kroppen så då sväller du ut och blir fetare än du var innan och står och grinar över det.
Nä, lagoma mängder mat och fasta rutiner är det bästa. Sex mål om dagen och träning tror jag är den bästa medicinen.
Jag har lovat mig själv att efter påsk ska jag ta nya tag och lägga kilon bakom mig på hälsosam väg och utan att det ska påverka min lilla pojke.

Min sambo är en klippa i alla lägen.
Han älskar mig som jag är och han tycker inte det finns någon vackrare i hela världen. Jag önskar att jag kunde se på mig själv som han ser mig, men så är inte fallet idag och jag vet att det finns människor som ser på mig med samma ögon som jag själv och det gör också ont.
Ingen har sagt något, men en blick eller en pik räcker så bra för att jag ska förstå.
Tur som sagt att jag har Jocke att luta mig på när det känns tungt.
Och en sak har jag lovat mig själv. Jag SKA hitta mig själv igen.....