Ett ögonblick jag alltid kommer minnas är väl när vi fick veta att vi två skulle bli tre.
Det var den 4 maj och klockan var före 6 på morgonen.
Någon dag innan hade jag kissat på en sticka och tyckte att det var ett plus. Det var dock så suddigt så när jag visade Jocke sa han att det inte ens kunde räknas som ett streck.
I lappen som följde med testen ståd det att om testet misslyckades skulle man vänta ännu någon dag och så försöka igen.
Jag orkade vänta en dag. På kvällen hade jag svårt att sova. Jag visste ju att morgonen efter skulle jag få veta om jag var med barn eller ej.
Jag låg och skruvade på mig hela natten och när klockan var 05,30 vaknade jag av mig själv och kunde inte somna om.
Jag gick ner och kissade på stickan, la den upp och ner (så jag inte skulle kunna läsa av resultatet innan tiden gått), borstade tänderna och vände sedan på stickan. Det var ett blått tydligt plus!
Jag skuttade upp för trappan på tre steg och hoppade upp i sängen. Klockan var fortfarande före 6. Jag väckte Jocke och visade stolt den nerkisade stickan och förkunnade att vi skulle få en bebis.
Han blev glad, sa grattis älskling, pussade mig några gånger och somnade sedan om.
Han var nog inte riktigt på det klara vad jag sa, men jag var så lycklig så det brydde jag mig inte om för tillfället.
Sju månader senare tittade lille Viggo ut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar