Livet som ~Jennie~

Vi jobbar på här på sjukhuset.
Lilleman äter och är duktig.
Igår fick vi några timmars permis. Det var så skönt att komma ifrån detta ställe ett tag.
Vi åkte och hälsade på Emelie i Granlo en stund och att bara få kliva in i en lägenhet där det faktiskt luktar något annat än handsprit gjorde att det nästan kom tårar.
Att få sitta i en riktig soffa var medicin för kroppen som just nu endast förflyttar sig mellan fotöljen och sängen på rummet. Det är en utflykt att gå till köket och äta frukost varje morgon.
Man kan sammanfatta det med att en permission var vad min kropp och själ var i akut behov av.
Fast på ett sätt var även det lite jobbigt.
Nu längtar jag ju hem ändå mer. Att få sjunka ner i sin egen soffa, tända lite ljus, fika, sova i sin egen säng och bara få vara.
Men vi stannar här så länge lilleman behöver. Man skapar någon form av isolerad vardag även här.

Har börjat lära mig de flesta sköterskornas namn också. Man träffar dem ju ändå ett antal timmar varje dag. De kommer in och hälsar,pratar en stund och även om de inte har just oss denna dag så kikar de in och frågar hur vi mår och hur det går idag. De är verkligen underbara allihop!

Framsteg då?
Oja! Massor. Idag har vi plockat bort sonden ur näsan för idag ska vi prova att bara amma och se hur det går. Viggo får själv säga till när han är hungrig, men vi får inte låta det gå mer än fyra timmar mellan matningarna. Jag tror dock inte det är någon risk.
Han talade om med besked både 04.45 och 07.45 att nu var det minsann dags för mamman att vakna och slänga fram sina stora tuttar. Här skulle det ätas!
Nu jobbar jag och Viggo på som tusan för att nå födelsevikt och äta duktigt så vi får åka hem.
Hejja hejja oss!

Lilla bönan ligger i sängen och sover en stund