Livet som ~Jennie~

Oj oj oj!
Det har hänt en hel del sedan jag skrev här sist har jag insett.
I helgen har jag minsann varit på sjukhuset. Hamnade där på lördag och fick komma hem igen på söndag. Sjukhus är nog ett av de tråkigaste ställena i världen att hamna på. Eftersom det inte handlade om bebis utan en sjuka som påverkade mig så hamnade vi inte på BB eller något sådant. Vi hamnade på kirurg avdelningen. Personalen var snälla och underbara på alla vis. Fick dock dela rum med skördetröskan nummer ett.
Jag kunde inte sova över huvud taget.
Eftersom jag inte sovit två nätter tidigare heller så sa min kropp till slut att nej nu får det vara bra!
Jag blev tvärdålig på natten och vaknade upp ur någon form av dvala av att jag höll på att tuppa av. Kallsvetten rann i ansiktet. Det ringde i öronen och bara blixtrade framför ögonen.
Personal kom snabbt och hjälpte. Fotändan upp och huvudändan tippades ner. Massa prover togs och jag fick dropp för att få tillräckligt med vätska. Bebis kräver ju sin energi och h*n tar vad h*n behöver. Det är jag som blir utan.
Bebis mådde nog bra, men blev stressat av att jag inte mådde bra.
Jag blev dock bättre och lyckades somna till två timmar. Eftersom sköterskorna ville ha extra koll på mig och bebis så kom de in med jämna mellanrum och tog prover eller kollade tempen så de två timmarna blev inte sammanhängande på något vis.
På söndagen blev jag utskriven och fick återvända hem.
en mer underbar känsla än att komma hem, duscha och krypa ner i sängen har jag sällan upplevt. Jag fällde nästan en tår.
Tisdag till onsdag var jag i Uppsala och pluggade. Var tröttare än tröttast och var på skolan och sedan direkt hem till vandrarhemmet och sov. Jag klev endast upp för att äta middag och kvällsduscha. Sedan var det sova igen.
Igår (onsdag) åkte jag som sagt hem igen. Bebis har varit missnöjd på sin mamma nu. Dels för att jag varit sjuk och inte riktigt orkat med, men även att jag kanske ändå varit igång mer än vad jag borde. H*n har sparkat, bökat och knölat där inne. Igår på tåget fick jag vänligt be min lilla bebis att dra in sin rumpa för den tröck på revbenen så jag nästan fick andningsproblem. Mina medresenärer på andra sidan log förstående och förstod nog vem jag pratade med.
Jag lovar nu både mig själv och bebis att denna helg ska vi inte göra någonting. Vi ska bara ha mys och ta hand om oss och pappan.

Det är märkligt egentligen hur man funderar. Innan man kunde känna bebis rörelser så längtade man. När de känns är det fantastiskt. Nu när det börjar bli lite småtrångt så önsakr man att h*n kunde vara stilla ibland så man slapp springa på toan hela tiden, få andningssvårigheter eller bara kunna få somna. Fast är h*n stilla för länge så vill man ruska igång bara för att känna att lilla h*n är där inne.
Svårt att bestämma sig hur man vill ha det eller??