Livet som ~Jennie~

Just nu sitter jag i min älskade soffa och har mys för mig själv.
Jag har tänt upp ljus överallt som jag kan komma på och släckt ner alla andra lampor.
Tv:n är avstängd och det är bara tyst och lugnt och detta är precis vad jag behöver just nu.

Har spytt galla över mig själv hela dagen. Har inte velat titta mig själv i spegeln på väldigt länge och kanske för att plåga mig själv så har jag ju såklart en helkroppsspegel i hallen som måste passeras varje gång jag ska någon annanstans än upp för trappan.
Jag försöker titta åt ett annat håll eller liksom småspringa förbi den.
När jag är på min riktiga sadisthumör kan jag ställa mig och verkligen kolla in mig själv. Hur jag ser ut och hur jag svällt på alla möjliga ställen.
Usch, fy och blä!
Imorse var det nära att jag bara fällde en tår över mitt förfall.
Det är ju även så att jag skäms som en hund övewr min kropp inför J. Vad tusan ska han tycka om den? Det var väl kanske inte detta han önskade sig. Visst är det mycket att hålla i när det blåser, men särskilt vacker känner jag mig inte.
Han säger ändå att jag är det vackraste som finns och att att jag har en kvinnlig kropp som han älskar. Tack underbaraste du för de orden. Jag tror han menar dem också, men jag kan inte se mig själv med hans ögon.
Jag ser mig själv som en val.
Jag kan ju inte anklaga någon annan för detta heller. Det är ju jag som ställt till det ännu en gång.
Jag kämpar på som en galning och så rasar några kilon av och lyckan är gjord, men så händer nåt och så kommer de tilbaka(jag tackar dock min kropp att jag aldrig går upp fler kilon än vad som fanns där från början).
Jag känner mig så taggad att träna varje dag jag vet att möjligheten finns, men så blir det eftermiddag och man ska äta och sedan är jag slut som artist och vill bara sova.

Just nu känns det som jag kanske ska agera julgris på årets julbord. Kan ligga där med ett äpple i käften, rosett runt halsen och låta folket skära fettet från min bakdel.

Jag måste hitta det där jävlar anamma så jag kommer mig ut på prommisarna, häver mig till träningarna och kommer igång igen.
Jag tackar min älskade svärmor för att hon släpar iväg mig på söndagarna på core. Det är både mysigt, rofyllt och jobbigt. Hade gruvsam träningsvärk i magen efter senaste passet, men det var skönt.

Nä. Måste skaka fram motovationen nu för detta går inte längre.
Om någon har lite motivation över går det bra att maila över de till mig.
Tack på förhand!

Hej så länge!